Alternativen ska på bordet i valet
Regering och opposition måste vara ytterst försiktiga med att inskränka väljarnas makt. Skuldkvoten är en av få saker som de kan enas om.
Av oppositionspartierna Centern och Sannfinländarna krävdes litet politiskt skådespeleri för att tacka ja till statsminister Jyrki Katainens inbjudan till förhandlingar om statsskulden och omfattningen av och tidtabellen för anpassningen av budgeten. De måste börja med en försmädlig inställning till frieriet – det är ju otänkbart att ställa upp som regeringens stödpartier efter att den misslyckats med att nå sina mål – men till syvende och sist är det lika otänkbart att fly ansvaret.
De ekonomiska förutsättningarna kommer inte att vara radikalt annorlunda när följande regering bildas efter riksdagsvalet våren 2015. Varken Centerns eller Sannfinländarnas regeringsambitioner skulle underlättas av att ge väljarna ett sken av att spelrummet är större än vad det är när följande kabinett snickrar sina budgetramar. Samtidigt är det livsviktigt för oppositionspartierna att kunna visa att de utgör ett alternativ till den sittande regeringen.
I förhandlingarna i dag mellan regering och opposition ser det inte ut att finnas mycket som det går att komma överens om utan att föregripa regeringsprogrammet efter valet om ett drygt år. Oppositionen kan självfallet inte ta regeringens agenda för given utan den måste ta upp frågor där skon skaver för den. Kommun- och vårdreformerna är föremål för massiv kritik, men det börjar vara för sent att övergå till en parlamentarisk beredning av dem med tanke på att valet snart står för dörren.
Pensionsåldern är en sak som för tillfället är i baklås. Arbetsmarknadsparterna förhandlar om ett paket som följande regering i praktiken blir en gummistämpel för.
Sannfinländarna kräver ingrepp i EU-stödet till krisländer och utvecklingsbiståndet, men det är sådana betoningar som partiet borde spara till valkampanjen för att låta väljarna ta ställning till dem.
Sysselsättningen är naturligtvis en hjärtesak för hela partifältet. Ännu mera kan göras för att främja företagens tillväxtförutsättningar och kanske också beträffande statens ägarpolitik.
Demokratin fungerar inte utan att väljarna har sin rätt och möjlighet att säga sin åsikt om hur sparbetinget efter valet ska se ut. Utgångspunkten att det blir nedskärningar över flera år kan de inte rucka på om det inte sker en fenomenal vändning i ekonomin. Nedskärningar för att balansera budgeten och strukturreformer för att sy igen hållbarhetsgapet på lång sikt är två olika saker. Alla partier har en styv uppgift i valkampanjen med att förklara hur de löser dem.
Det går inte att rösta i ett val om statens skuldsättning; väljarna kan inte ta ansvaret för var gränsen för den går. Skuldkvoten hör till de ramvillkor som regering och opposition kan komma överens om långt in i nästa regeringsperiod utan att det fråntar dem de politiska frågor som de ska föra sina valkampanjer kring.