Varför Brages pressarkiv är värt sitt stöd
Ledarkrönika
Sällan får ett enskilt litet bidrag så stor uppmärksamhet som statsunderstödet för Brages pressarkiv. Först lämnade SFP:s riksdagsledamöter Mikaela Nylander och Lars Erik Gästgivars och sedan SDP:s Miapetra Kumpula-Natri in ett spörsmål till undervisningsminister Krista Kiuru (SDP) om varför anslaget i år sjunker från 115 000 till 60 000 euro. En så drastisk neddragning, utan ny finansiering från annat håll, betyder att pressarkivet får stänga i sommar.
Det är en sak varför just Brages pressarkiv är värt det statsbidrag som det fått, en annan varför det är så väsentligt med en linje och förutsägbarhet i statens understödspolitik.
Det ligger nära till hands att misstänka att Undervisnings- och kulturministeriets tjänstemän missförstått vad Brages pressarkiv sysslar med. De har kanske trott att arkivet bara samlar in löpande pressmaterial vilket Nationalbiblioteket lika väl kan göra. De har missat att Bragearkivet är en djup historisk källa med material som inte finns på annat håll. Det samarbetar med Nationalbiblioteket vad gäller digitalisering, men också det är ett projekt som inte går att genomföra utan tillräckliga anslag.
Ministeriet hoppas att pressarkivet hittar en samarbetspartner och då är det Konstsamfundet eller Svenska litteratursällskapet som seglar upp vid horisonten. Brages pressarkiv kommer utan tvekan nära det som kan ses som de finlandssvenska fondernas åtaganden. Inte desto mindre är det alldeles för lättvindigt att utgå från att fonderna övertar statliga stödformer. Dessutom är det minst sagt ohemult av staten att framtvinga något slags sammanslagning med att skära ner bidraget så kraftigt att verksamheten annars slutar inom några månader.
Brages pressarkiv hör till de osynliga kulturinstitutionerna. De gör inget väsen av sig men ett arbete vars betydelse syns på många olika håll och sätt. Det finns en lång rad av kulturaktörer som varje år brukar få ett statligt bidrag utan att höra till de institutioner eller grupper vars statsandelar är lagstadgade.
Lösningen är inte att skriva in i lagen att alla borde få statsbidrag; kulturanslag måste bygga på behovsprövning och utvärdering. Däremot krävs av ministeriet en känsla för vilken betydelse olika aktörer har (det är ingen kliché att det lilla ibland är stort). Det kan alltid sporra till olika slag av samarbeten men en civiliserad kulturpolitik förutsätter att aktörerna kan se åtminstone en bit in i framtiden hurudana deras verksamhetsförutsättningar är.