Bilismen är ett attitydproblem
Så länge utvecklingen av gågator förväntas kompromissa med bilisters behov kommer vi aldrig att få till stånd ett verkligt trivsamt centrum.
Det har gått ett drygt sekel sedan Henry Ford gjorde personbilar tillgängliga för medelklassen, en uppfinning som i backspegeln sett startade den största förändring som stadslivet drabbats av.
Från att ha varit kuriositeter – leksaker som förmögna rattade runt i centrum – har bilarna under senaste femtio år permanent ockuperat mer än halva det offentliga rummet i världens städer. Helsingfors är inget undantag.
Med våren i antågande blir frågor om trivsel i staden åter aktuella. Årets fräschaste initiativ hittills kom från stadsstyrelseledamot Hannu Oskala (Gröna), som föreslog att Mannerheimvägens östra filer från Skillnaden till Posthuset skulle förvandlas till gågata.
Oskala bemöttes omedelbart av den vanliga kritiken att tillgängligheten för personbilstrafik i innerstaden måste tryggas av kommersiella skäl. Det är ett argument som motståndarna gjorde klokt i att glömma, bevis finns från flera storstäder att fredandet av centrala affärsstråk från biltrafik tvärtom kan fungera som en upplivande injektion. För att inte tala om själva trivsamheten för flanörerna.
Oskalas vision, såtillvida den alls får understöd, kommer enligt stadsplaneringskontoret inte att bli verklighet i år. Kritiken mot den innehöll också många partikulära problem vad gäller trafikarrangemang. De måste naturligtvis beaktas, men endast om man tänker sig att utvecklingen av ett bilfritt centrum ska fortsätta som det halvdana sökandet efter kompromisser det hittills varit.
Centralgatans hundra meter är i dag den enda fungerande gågatan i Helsingfors centrum. Alexandersgatan som till sin natur vore given som promenadstråk fick lida av feghet vid ombyggnaden, då trottoarerna behölls upphöjda i stället för att man låtit sänka dem till samma nivå som spårvägen. Rädslan för olyckor mellan spårvagnar och fotgängare har angetts som orsak, men i till exempel Berlin och Prag har samlösningen fungerat.
Mycket handlar om psykologi och attityder. Lätt- och kollektivtrafikens anhängare överröstas ofta av Finlands starka bilistlobby, men Helsingfors är också i det här avseendet ojämförbart med mindre tätorter och landsbygd, där det säkert finns skäl att vara mer generös med bilburnas rättigheter. Det existerar egentligen inga skäl att tillåta bilism innanför sektorn Kampen, Skillnaden och Torgkvarteren. Och den som trots allt behöver rulla in en förorenande, två ton tung plåtkoloss till centrum borde kunna förväntas iaktta yttersta ödmjukhet och försiktighet.
Det gick att utrota tobaken från krogarna för att vi alla insåg att det är mer trivsamt att sitta i frisk luft. I framtiden kommer vi att misstroget skratta åt minnet av tiden då vi lät bilar dominera centrum av huvudstaden.