Skatterna är på väg genom taket
Riskerna med nedskärningar och skattehöjningar kan undvikas med att ännu öka statsskulden. Av dåliga alternativ är nedskärningar effektivast.
Det kommer olägligt men inte som en överraskning för regeringen att det ekonomiska läget är så dåligt att den är tvungen till större anpassningar av statsbudgeten än vad den förhoppningsfullt räknat med. Vårens förhandlingar om budgetramen blir en seg sits eftersom det är svårt att hitta punkter där ett extra sparbeting på upp till tre miljarder euro kan stötas in. Det blir inte lättare av regeringens oändamålsenliga och förlegade överenskommelse om att fifty-fifty-principen – hälften nedskärningar och hälften skattehöjningar – borde gälla.
Effekterna av ytterligare nedskärningar är åtminstone på kort sikt att den sköra tillväxten hotas. Skatterna har redan höjts så mycket som det finns rum för utan att skattesatserna börjar ha förödande konsekvenser för köpkraft och konsumtion. Det stora undantaget är samfundsskatten som sänkts rejält och inte kan höjas tillbaka. Som en part i ramavtalet på arbetsmarknaden är det också omöjligt för regeringen att backa från sitt löfte om inflationsjustering av inkomstskatteskalan.
I valet mellan pest och kolera är nedskärningar att föredra. Då regeringen i varje fall lanserat ett strukturprogram kan det lika väl påskyndas och konkretiseras. Det ger förutsägbarhet och har fördelen att nedskärningarna kan fasas ut över en längre tid i stället för att fungera som en kortsiktig tillväxtsax. Den andra möjligheten är att osthyvla och frysa indexhöjningar; det ser rättvist ut men är inte effektivt för samhällsekonomin.
Den värsta konsekvensen av skattehöjningar är att skattebasen eroderar och skatteintäkterna i själva verket sjunker. Inkomstskatten och kapitalskatten är särskilt känsliga kapitel med tanke på de ekonomiska incitamenten. Till de så kallade goda skatterna räknas konsumtionsskatterna och fastighetsskatten; de kan höjas utan att äventyra själva skattebasen.
På näringslivets tankesmedja EVA:s skattedebatt talade Finansministeriets överdirektör Jukka Pekkarinen för att höja de lägre mervärdesskattesatserna. De omfattar bland annat livsmedel och restauranger, böcker och tidningsprenumerationer, motion, mediciner, inkvartering och kultur.
Den största summan går att hämta på livsmedelsmomsen, men ännu högre matpriser drabbar värst dem som har de lägsta inkomsterna. Det gör den politiska tröskeln för högre momssatser närmast oöverstiglig bland vänsterpartierna.
Det minst kontroversiella beskattningsföremålet är väl fastigheterna; de kan ju inte flytta med varornas, tjänsternas och kapitalets flöde. Fastighetsskatten tillfaller kommunerna och om den höjs kan det minska trycket på en högre kommunalskattesats. Kruxet är att en fastighet i sig inte avkastar någonting; således går också fastighetsskatten från företagens och hushållens inkomster. Alla skattehöjningar tär i slutändan på köpkraften som borde ge fart åt ekonomin.