Tvånget att vara regeringsparti
Tvångssammanslagningen av kommuner är den svåraste regeringsfrågan för SFP på mycket länge.
SFP har hållit låg profil i debatten om tvångsparagraferna för de nio stadsregionerna. I de samlingspartistiska, socialdemokratiska och gröna leden har det knorrats och tvångsparagraferna har kritiserats högljutt men motsvarande har inte hörts från SFP-politikerna. Desto livligare har debatten varit bland kommunalpolitiker – inte minst i Österbotten där en del förutspår att SFP kommer att tappa röster i kommande val. Krav på att SFP ska lämna regeringen har också ställts.
Tystnaden beror i alla fall inte på att frågan skulle vara lätt för SFP. Det är den inte och enligt uppgift är det länge sedan SFP har uttryckt sig i så bestämda ordalag i förhållande till en statsminister som partiet har gjort i det här fallet.
Det är förstås en smaksak vad som är klokt – att föra liv i offentligheten om ett beslut man tycker illa om eller att svälja förtreten över att man har förlorat. Den enda från SFP som har uttalat sig är riksdagsledamot Ulla-Maj Wideroos, men också hon i rätt hovsamma ordalag. Hon påminde om att SFP inte tror på tvång, men att kommunreformen är nödvändig och att de finlandssvenska kommunerna inte kan stå vid sidan om och se på när övriga kommuner hittar varandra och går samman eller börjar samarbeta på ett nytt sätt.
Tvångsparagrafernas öde är ovisst. Det är tänkbart att paragraferna, som alltså gör tvångssammanslagningar möjliga i nio stadsregioner men inte gäller övriga kommuner, måste godkännas i grundlagsenlig ordning, och det kräver att även nästa riksdag godkänner dem.
Dessutom kommer de inte att tillämpas under den här regeringens tid. Nästa regering kan ha en sammansättning som inte har så stort intresse av att driva genom sammanslagningar med tvång.
Men också om tvångsparagraferna skulle godkännas och vi har en regering efter 2015 som går in för tvång så ska varje sammanslagning behandlas och godkännas separat. De nuvarande regeringspartierna, bland dem SFP, har inte förbundit sig till någonting alls när det gäller enskilda sammanslagningar.
Trots alla dessa randanmärkningar och eventualiteter kvarstår att regeringspartierna inte höll fast vid att kommunreformen ska genomföras utan tvång. Det kommer de sex partierna att få äta upp många gånger om fram till riksdagsvalet 2015. Det undergräver deras och i värsta fall hela politikens trovärdighet.
Om tvångsparagraferna för SFP:s del får konsekvenser i de följande valen är förstås lite svårt att sia om. Det handlar än så länge om politiskt, juridiskt och förvaltningsmässigt finlir som antagligen inte riktigt öppnar sig för gemene man och kvinna. För den som inte vill stödja något av de sex regeringspartierna är alternativen få, och Centern och Sannfinländarna har åtminstone inte hittills varit särskilt populära partier i Svenskfinland.