Finlandssvenskhet är ingen krok
Paragrafrytteri kring vad som stödjer finlandssvensk kultur för den inte framåt. Men visst kräver Kulturfondens Guggenheimbidrag motiveringar.
Det är inte en knäckfråga för kulturidentiteten att försöka bestämma hur finlandssvensk en arkitekttävling för att bygga ett Guggenheimmuseum är. Tolkar man Svenska kulturfondens syfte att stödja det svenska språket i Finland och den finlandssvenska kulturen bokstavligt, går det att ifrågasätta hur stadgeenligt det är att reservera arkitekttävlingen ett bidrag på 500 000 euro. Professor Björn Sandvik och Högsta domstolens förra president Leif Sevón uppmanar Kulturfonden att backa från sitt beslut, med skälet att det annars går att stödja vad som helst oberoende av vad fondens syfte är.
Sevóns syrliga kommentar till Yle, att finlandssvenskar ju kan dyka upp i alla möjliga sammanhang, är alldeles riktig. Frågan är om slutsatsen borde bli den omvända till var Sevón landar. Finlandssvenskarna lever ju inte på en isolerad kulturkobbe utan är beroende av ett större sammanhang som bär dem framåt. Således borde Kulturfonden tolka stadgandet om att stödja finlandssvensk kultur i en så vid bemärkelse som möjligt och inte hänga upp sig på definitioner av det finlandssvenska. Gör man det blir till slut bara litteraturen och teatern kvar på hand och också där är det finlandssvenska en mångtydig sak.
Debatten om Guggenheimbidragets förenlighet med Kulturfondens syften känns senkommen och upprunnen ur en motvilja mot museiprojektet. Vad kriteriet om finlandssvenskhet betyder borde ha synats i sömmarna redan när Kulturfonden 2008 gick in för att finansiera Musikhuset med 3,7 miljoner euro. I musikens värld är en eventuell finlandssvenskhet ett så sekundärt kriterium att det är omöjligt att lägga fokus på det. Likväl är Musikhuset en försvarbar satsning som är till gagn också för finlandssvenska musiker.
Kulturfondens direktör Leif Jakobsson har i fräna ordalag uppmanat finlandssvenska aktörer att skriva bättre ansökningar. Guggenheimstiftelsens ansökan har med all säkerhet varit ytterst professionell. I stället för att skjuta ner det generösa bidraget borde finlandssvenskar lära sig att skriva ansökningar av samma kvalitet.
Visst är en halv miljon en hög summa, i synnerhet mot bakgrund av att Kulturfonden tidigare gett en kvarts miljon bara för en utredning av premisserna för ett Guggenheimmuseum. Ett bidrag på nästan en fjärdedel av kostnaderna för en arkitekttävling kräver goda motiveringar, annars är intrycket att fonden inte vet vad den ska göra med alla sina pengar.
Kulturfonden vacklar mellan att vara en offentlig och privat institution och det syns i öppenhetslinjen. Förutom att Kulturfonden dröjt med att informera om Guggenheimbidraget är det märkligt att den inte från början involverat sina förtroendevalda i diskussionen om en satsning som går utöver den vanliga ordningen. Ju öppnare beredningen av ärenden av kulturpolitisk vikt är, desto bättre underbyggda är de.