Inte ens tillsammans är vi starka
Ur finländskt perspektiv ser det ut som att SSAB slukar Rautaruukki. Men i ett globalt perspektiv är det nya stålbolaget en liten och pressad aktör.
När nyheten om att den svenska ståljätten SSAB köper konkurrenten Rautaruukki briserade var den första reaktionen i Finland att svenskarna kommer för att invadera landet. Det kan vara en ryggmärgsreflex som bottnar i gamla mytologiska föreställningar i kombination med ett seglivat mindervärdeskomplex i relationen till grannen i väster. Så mycket botten har föreställningen om en invasion att den svenska företagsvärlden har en längre tradition med och ett bättre kunnande i att göra omstrukturerande affärer. Svenskarna är helt enkelt bättre kapitalister.
Det finns svensk-finska affärer som inte ser särskilt jämlika ut. Orsaken till att Telia kunde kapa Sonera som en munsbit låg visserligen i att det finländska telebolaget ruinerat sig på värdelösa nätlicenser. Bankkoncernen Nordea, som bildades av svenska Nordbanken och finländska Merita, fick en klar svensk majoritet men utvidgades till en nordisk koncern där en finländare i dag är ordförande. Ledningen är övervägande svensk i Stora Enso, men i fusionen av det svenska och finländska skogsbolaget fick Finland ändå behålla huvudkontoret som en sockerbit.
Det är lätt att hålla med SSAB:s vd Martin Lindqvist om att sammanslagningen med Rautaruukki har en tydlig industriell logik. Två små stålbolag har bleka utsikter att hävda sig på en hårt pressad global marknad där överkapaciteten blivit ett kroniskt problem. I Finland finns en förståelig rädsla för att saneringen går hårdare ut över produktionsanläggningarna i Brahestad och Tavastehus än de svenska enheterna. Bland Rautaruukkis personal finns bitterhet över att ledningen inte satsat tillräckligt på att utveckla bolaget.
I Sverige pågår en inflammerad debatt om att infrastrukturen är undermålig. Näringsminister Annie Lööf lovar större satsningar på underhållet av järnvägen.
Predikamentet med dåliga förbindelser gör inte det nya stålbolagets sits lättare. Långa transportvägar är i sig en konkurrensnackdel för industriföretag uppe i norr.
I Finland riktar sig blickarna mot vad det statliga ägarbolaget Solidium kan göra. Svaret torde vara att inte särskilt mycket gällande grundpremisserna; den statliga ägaren kan och bör inte påverka den industriella logiken att produktionen måste effektiveras och specialiseras. Vad staten kan lägga tryck på är att personallösningarna är så skonsamma som möjligt och att de smärtsamma ingreppen inte i oproportionerlig grad går ut över endera landet.
Även Outokumpu har stora problem med lönsamheten och är vid sidan av gruvbolaget Talvivaara den största besvikelsen för den statliga investeraren. Inte ens högt specialiserade produkter tycks hjälpa Outokumpu i rådande marknadsläge. Det finns ingen anledning att tro att omstruktureringarna i stålindustrin skulle vara slut med att SSAB köper Rautaruukki.