Koldioxidskatt är att ta steget ut
EU slits mellan att vara en klimatföregångare och att trygga industrins villkor. De nya klimatmålen är tydliga men kräver att hela världen är med.
Det förslag till nya klimatmål som EU-kommissionen lägger fram är ett erkännande av att klimatpolitiken inte till alla delar är lyckad. Den är krånglig och har flera överlappande element som gör att de olika bitarna inte verkar i samma riktning. Det viktigaste styrinstrumentet, utsläppshandeln, kollapsade i samband med den ekonomiska krisen. Priset på utsläppsrätter har blivit så lågt att det inte har någon effekt för att styra energiproduktionen till grön teknik. I stället har kolkraften kommit tillbaka.
Klimatpolitiken blir tydligare och hanterligare av att ha ett enda övergripande mål – att utsläppen av växthusgaser minskar med 40 procent till 2030.
Sedan kommer frågan om hur långt målet bär. Ett stopp för klimatuppvärmningen kräver ett mer ambitiöst mål på kort sikt, mot bakgrund av att utsläppsminskningen fram till 2050 borde vara hela 80 procent. Målet att andelen förnybar energi ska vara 27 procent till 2030 nås enligt beräkningar redan med rådande system; således saknas en behövlig höjning av ambitionsnivån.
Betydelsen av större energieffektivitet blir hängande i luften. Det är en komponent som kommissionen ska återkomma till efter att det varit svårt att leva upp till tidigare mål. Det kan vara vanskligt att sätta normer för energieffektiviteten på unionsnivå, men likväl är den en så självskriven del av klimatmålen att det måste finnas starka incitament för att öka den.
Det finns inte heller något specifikt mål för transportbränslen. Sedan förut är en riktning mot biobränslen utstakad, men det som saknas är en klar bild av hur oljeberoendet minskar.
Målet att förnybara källor producerar 27 procent av energin gäller allmänt på EU-nivå men inte som bindande norm för enskilda länder. Det blir kamp om saken när klimatagendan kommer upp i EU-parlamentet. Där finns stöd för starkare åtaganden och mer bindande mål på nationell nivå.
Ett verkligt paradigmskifte skulle det vara att införa en koldioxidskatt på EU-nivå.
Systemet för utsläppshandel förnyas, men inte heller ett reviderat system styr energiproduktionen till tekniker inom förnybar energi och effektivisering, vilka har en kortsiktigt hög kostnad. Kolläckaget – att produktionen flyttar till billigare länder med lindrigare utsläppsnormer – sätter EU på en hård bänk. Den enda hållbara lösningen är ett globalt bindande utsläppsavtal på klimatkonferensen i Paris 2015. Det är en tuff tidtabell att komma till skott till dess.
EU:s klimatpolitik är direkt sammankopplad med energipolitiken. Satsningen på förnybara energikällor kräver att reglerna för subventioner av dem ses över. Tyskland beskylls för att snedvrida energimarknaden med subventioner som hushållen betalar för i sin elräkning. Det är inte lätt att ha både enhetliga klimatmål och en enhetlig energimarknad i EU.