Ett land där staten regnat bort
Det är osäkert om EU:s insats i Centralafrikanska republiken räcker och om den som planerat kan vara över på några månader. Finland bör delta.
Det internationella samfundets passivitet före folkmordet i Rwanda 1994 spökar i bakgrunden när Europeiska unionen, Afrikanska unionen och Förenta nationerna står inför uppgiften att förhindra ett folkmord i Centralafrikanska republiken. Inte heller där har krisen plötsligt seglat upp. Den är ett resultat av ett eskalerande hat mellan olika folkgrupper och en statsförvaltning som kollapsat totalt. Knappt en miljon människor beräknas vara flyktingar i sitt eget land och drygt två och en halv miljon är i akut behov av hjälp.
Hoppet om en fredlig utveckling har kanske stigit efter att Catherine Samba-Panza valts till interimspresident efter Michel Djotodia, som tog makten med våld med stöd av de muslimska Séléka-rebellerna. De har plundrat och dödat i kristna områden och fått mot sig anti-balaka-miliser, som inte varit sena med att ta ut hämnd.
Läget i huvudstaden Bangui har lugnat sig men stötestenen är att få alla de väpnade grupper som befinner sig utanför regeringens makt involverade i en fredsprocess. En krishanteringsoperation i Centralafrikanska republiken är lika svår som i Afghanistan.
Efter att FN:s generalsekreterare varnat för folkmord måste en militär insats av EU, om än en anspråkslös sådan, komma på plats i Centralafrikanska republiken. Katastrofen handlar strängt taget inte om folkmord – det förutsätter ett medvetet och planerat förintande av en folkgrupp – men det nya är att religionen används som tillhygge i gamla konflikter mellan folkgrupper. Faran finns att en styrka från en kristen världsdel ses som partisk i muslimska ögon.
En siffra på 500 till 1 000 soldater nämns för den fredsbevarande EU-styrkan, som ska komma att stödja trupperna från den forna kolonialmakten Frankrike samt Afrikanska unionen. Den sammanlagda insatsen räcker kanske för att skydda de drygt 100 000 flyktingarna kring flygplatsen i Bangui. Det är en annan sak hur långt den räcker för att hjälpa invånarna i ett stort land där ingen samhällsservice fungerar och staten inte är kapabel att göra någonting för att skydda sina medborgare. En svältkatastrof hotar om inbördeskriget hindrar skörden.
EU:s snabbinsatsstyrkor har aldrig sänts på uppdrag och gör det inte den här gången heller; den politiska viljan saknas i flera länder. Det blir en Eufor-styrka, som EU-länderna tillfälligt samlar ihop mannar och materiel till, som gör jobbet. Viljan att bidra till styrkan varierar från land till land, men ju fler som ser det som förpliktande desto trovärdigare blir EU.
Också Finland, som gärna vill betona EU:s gemensamma säkerhetspolitik, bör ta sitt ansvar med att ställa upp officerare eller manskap. Operationen går inte att ställa i ett motsatsförhållande till försvaret av landets gränser. Säkerheten är global och har en universell humanitär aspekt.