Obamas patriotiska spioner
Det tog Barack Obama fyrtio minuter att meddela världen icke-nyheten, att USA inte kommer att avveckla sin spionkapacitet med mer än några kosmetiska ingrepp.
I juni 2013, när Edward Snowdens första avslöjanden om den amerikanska signalspaningens vidd och djup kom i dager, valde USA:s president Barack Obama omedelbart sida. Utan att tveka tog han digitalspejarna på nationella signalspaningsbyrån NSA i försvar, och fördömde Snowdens tilltag.
I augusti, när trycket på att gå till botten med anklagelserna mot NSA ökade, tillsatte Obama ändå en oberoende redovisningsgrupp bestående av fem forskare och tjänstemän, med uppgift att komma med förslag på förändringar för att bättre balansera de motstridiga kraven på nationell säkerhet gentemot medborgerlig rätt till integritet.
Obama vägrade då fortsättningsvis betrakta Snowden som en whistleblower eller varslare, och viftade bort argumentet att Snowden agerat av patriotiska orsaker med den amerikanska statens bästa för ögonen.
Redovisningsgruppen lämnade i slutet av december över rapporten med 46 reformkrav på underättelsväsendet, och enligt källor inom Vita huset har presidentens tal som han höll i fredags, varit under arbete sedan dess.
De som hade väntat sig betydande reformer för öppenhet, kritik av underrättelseapparaten eller ens en delvis nedmontering av spionerikapaciteten kunde känna sig blåsta. Det blev tydligt direkt att rapporten inte fått Obama att förändra sin syn på balansen mellan säkerhet och frihet. Presidenten står fortfarande med bägge fötterna i ett USA som lever i konstant rädsla för terrordåd, ett USA där säkerheten är primär och friheten spelar andra violin.
De modesta reformerna som i fredags presenterades, liksom eftergifterna till den inhemska medborgarrättslobbyn och oroade utländska kritiker, föll i skymundan av talets bärande budskap: att NSA och dess personal arbetar för den goda sidan, att underrättelseverksamhet är absolut nödvändig och att USA inte har några som helst avsikter att ifrågasätta eller ge avkall på sin roll som världens enda supermakt och moraliska ljus.
Obama inledde talet med en historisk översikt av underrättelsetjänsternas framgångar under andra världskriget och kalla kriget, samt de assymetriska hoten efter 11 september 2001 som motiverade accelereringen av underrättelsekapaciteten till den svårbegripliga koloss den i dag blivit, med sexton statliga organisationer, en sammanlagd personal på över 130 000 och mörkade anslag i storleksklassen av Finlands hela statsbudget.
Obama gav trots allt i ett par passager legitimitet till misstankarna mot myndighetsövervakning – McCarthyismen och J Edgar Hoovers FBI är bara några decennier gamma historia – och citerade uttrycket att “friheten inte kan tillåtas vara avhängig av makthavarnas goda avsikter”. Men överrakande nog var det precis det Obama bad sina landsmän acceptera, att vi kan och ska lita på dem som bevakar oss, då han beskrev NSA:s personal som “goda patrioter, era vänner och grannar”, i ett – med förlov sagt – rätt barnsligt och intellektuellt oärligt känsloargument.
Om och om igen försäkrade presidenten lyssnarna om USA:s benevolenta agenda, både nationellt och gentemot “vänner och allierade”. Fokus i övervakningen ligger på nationell säkerhet, och endast nationell säkerhet. “Make no mistake … vi kommer att fortsätta hålla oss underrättade om vad utländska regeringar håller på med, precis som alla andra länder gör, och vi kommer inte att be om ursäkt bara för att vi är bättre på det än alla andra”.
“Jag tycker det är pinsamt för en statsledare att prata på så där i fyrtio minuter, och inte säga något alls”, sade Wikileaks Julian Assange till nyhetskanalen CNN strax efter Obamas tal. Men där hade Assange fel, för visst hade Obama ett tydligt budskap: att inget i praktiken kommer att förändras.
Däremot noterade Assange några tunga punkter som Obama inte berörde alls – framför allt att det i USA existerar hemlig lagstiftning, vilket var ett av Snowdens viktiga principiella avslöjanden.
De konkreta reformer som Obama nu föreslog var dels en tidsgräns för hur länge oskyldig metadata kan lagras, dels strängre krav på domstolsbeslut för att få analysera misstänkt material.
Han kastade också fram en trevare om fördjupat internationellt underrättelsesamarbete, och införde direktiv om att det endast ska vara tillåtet för NSA att sikta in sig på personer som befinner sig två “relationshopp” ifrån en misstänkt terrorist, i stället för tre som nu.
Genom sex hopp kan man ju som bekant nå hela världen.