Det är engagemanget som fattas
Den negativa samhällsandan handlar om en brist på gemensamma mål. Från seminarier är det ett långt steg för regeringen att få folket med sig.
Vid regeringens framtidsseminarium i måndags beklagade sig statsminister Jyrki Katainen (Saml) över det dåliga samhällsklimatet, som har en negativ inverkan på vad människor presterar. Enligt statsministern har vi en illusion om fullkomlighet; om någon för fram en ny tanke eller idé skjuts den ner från alla håll om den inte är perfekt.
Utan att skjuta ner idén om framtidsseminarier går det att efterlysa ett mer utåtriktat och konkret innehåll i dem. Tankarna stannar på en allmän och abstrakt nivå som inte höjer andan hos de människor som ska göra arbetet med att vända en negativ spiral till positiv tillväxt, både ekonomiskt och mentalt. Upplägget med ledande politiker och några utvalda experter är i värsta fall en bubbla. De medverkande tänker sig kanske att tankebrödets smulor faller ner till folket från deras upphöjda bord. Samma problem gäller Pekka Himanens famösa framtidsrapport – den innehåller beaktansvärda tankar men stannar i en egen sfär.
Fötterna är säkert stadigare på jorden på näringsminister Jan Vapaavuoris (Saml) seminarium för chefer från de 50 största industriföretagen i dag. Företagsledare kan förvandla idéer till produkter och omsätta dem på en marknad. En knäckfråga är om det är kostnadsnivån eller bristen på idéer som är landets största problem, utöver den sega eurokonjunkturen.
Också Björn Wahlroos, landets furstligast berikade och mest omskrivna bankir, kan konstatera att det andliga eller mentala tillståndet i Finland inte är fantastiskt. I tv-programmet Ykkösaamu sade han sig misstänka att det beror på ett ogjort sorgearbete som har med Nokia att göra. Han ser ett totalt förtvinande som det största ekonomiska hotet och hårt arbete som den enda vägen upp.
Wahlroos pekar på bristen på investeringar som ett stort problem, alltså borde det bli lönsammare att investera. Finansmannens rationalitet säger att arbetet ska bli billigare och skatterna lägre.
Lägesanalysen är obestridlig men Wahlroos recept bygger på en smalspårig finansiell teori. Arbetskraftskostnaderna har haft en marginell betydelse för exportfallet; strukturomvandlingen som gått hårt åt traditionella produktsegment är den överlägset största orsaken till det. Den relativt höga skattenivån ger en trygg och stabil samhällsmiljö och pålitliga myndigheter, vilket i många jämförelser kring konkurrenskraften konstaterats vara en fördel.
Wahlroos företräder en individcentrerad samhällssyn utan statlig inblandning och överlag har samhällsandan gått i en individualistisk riktning. Det gör det svårt att föreställa sig att regeringens framtidsseminarier kan uppbåda samma gemenskapskänsla som Kalevi Sorsas stora möte i hotellet Korpilampi 1977. Men det är just att få människor att känna sig engagerade som regeringens uppryckningspolitik hänger på.