En utmanare gör ingen sommar
Socialdemokratins kris beror inte på enskilda personer och löses inte heller med personbyten.
Av allt att döma utmanar Antti Rinne, ordförande för fackförbundet Pro, Jutta Urpilainen som SDP:s ordförande. Rinne ger besked vid månadsskiftet men han har bäddat grundligt för sin kandidatur.
Jutta Urpilainen har lett sitt parti i snart sex år och det har inte varit en lätt tid, varken för Urpilainen eller för SDP.
Att som ung, andra periodens riksdagsledamot och kvinna leda ett av landets stora partier är sig krävande utmaning. Det beror inte på Urpilainen eller hennes egenskaper utan på att det för en kvinna är svårt att få acceptans och hitta sin roll som politiker och ledare.
Inom SDP lyste kritiken länge med sin frånvaro, trots att det gick dåligt i både kommunalvalet 2008 och EU-valet 2009. Riksdagsvalet 2011 var inte heller en framgång men SDP blev ändå näst störst och regeringsparti.
Jutta Urpilainen signalerade genast att hon ville föra SDP närmare de ideologiska rötterna. Trots utmaningarna i sexpartiregeringen, eller kanske delvis tack vare dem, har SDP tillsammans med Vänsterförbundet och De gröna sett till att inkomstskillnaderna faktiskt inte har fortsatt att växa och att den sociala tryggheten blivit lite bättre.
Ändå finns det mycket i sexpartiregeringens politik som är svårt för det socialdemokratiska fältet. Till det allra svåraste hör den villkorslösa sänkningen av företagsskatten och att staten inte räddat varvsindustrin.
Det har sin symboliska betydelse att just Antti Rinne som facklig ledare av allt att döma utmanar Urpilainen. Rinne leder visserligen inte industriarbetare utan den privata sektorns tjänstemannafack men fungerar ändå som en sinnebild för de traditionella fackmedlemmarna. De som upplever att marken ryckts undan dem, att världen rasar i väg åt alldeles fel håll och att de är bortglömda.
En nyckelfråga för socialdemokratin i Finland är om man ska fria till de traditionella väljarna, läs manliga industriarbetare, eller försöka hitta nya väljargrupper, läs utbildade kvinnor inom tjänste- och servicesektorn. I verkligheten handlar det givetvis inte om antingen eller, men fokus och image framstår ofta som svartvita fenomen.
Socialdemokratins kris speglar de utvecklade och industrialiserade ländernas brytningstid, som nu drabbar även medelklassen hårt. Samtidigt har SDP så länge varit ett statsbärande parti att uppgiften att sprida politisk och annan bildning till anhängarna, alltså att medvetandegöra, har hamnat i skymundan. Att så många forna SDP-anhängare har valt Sannfinländarnas populism tyder på att de snävt har sett till sina egna intressen och plånböcker. Intressebevakning i all ära men en arbetarrörelse med hjärta har en politisk och ideologisk medvetenhet och vill förbättra världen, inte bara sina egna förmåner.
Socialdemokratins kris handlar alltså inte i första hand om person och löses inte heller med personbyten. Jutta Urpilainen berättade på fredagen att hon diskuterat utmaningarna med sina europeiska kolleger François Hollande, Sigmar Gabriel och Ed Miliband. Hon sade inte vad de kommit till och vilka lösningar och visioner man kan erbjuda vänsterns nuvarande och forna väljare. Krisen beror på att just de svaren saknas.