Gratis pengar aktiverar
Det är ett vanligt påstående att socialbidrag passiverar och knapphet motiverar, men det finns goda skäl att avfärda det som en moralistisk myt.
I tisdags satte en 20-årig studerande ut en betalningsförbindelse värd 500 euro till försäljning på webbauktion. Vanda stad hade utfärdat checken till ynglingen som bidrag för möbler och annat nödvändigt till den första egna lägenheten. Dessvärre hade killen, berättar han i sin annons, redan hunnit låna pengar då förbindelsen kom på posten och skaffa det han behövde och "skulle gärna använda bidraget till något vettigare".
Annonsen blev snabbt en webbfavorit och postades runt på sociala medier, ackompanjerade av förväntade kommentarer om bidragsfusk, ungdomars fräckhet och allmän brist på moral.
Ett dygn och flera elaka gliringar senare drog 20-åringen tillbaka sin annons, då han "insåg att man inte kan gå riktigt så här till väga".
Men mer än en historia om sedeslöshet är det här en historia om ung företagsamhet och generationsspecifikt webbtänkande, må vara kryddat med aningslöshet. Men den säger också något om hur socialvårdens klienter upplever bidragsbyråkratin och hur man kanske hellre tar till egna lösningar än låter sig malas i vårdens kugghjul.
Det finländska bidragssystemet är tungrott, och för den som hamnat på lägsta pinnen med utkomststöd och bostadsbidrag är det svårt att resa sig igen. Många politiker skapa motivation genom att göra tillvaron mindre uthärdlig för dem som har det värst, och rädslan för bidragsfusk verkar överskugga syftet med hela apparaten – att hjälpa människor att hjälpa sig själva.
Vår kalvinistiska moraluppfattning om arbete och belöning behöver omvärderas, och det finns exempel på lyckade experiment där myndigheter, i stället för bestraffande utarmning, helt enkelt skänkt bort pengar till behövande i form av kontantinjektioner.
Våren 2009 gavs tretton uteliggare i London en summa på cirka 3 000 pund var, men till mångas förvåning gick pengarna inte till sprit utan nyttigheter som telefon, pass och utbildning. Ett år senare hade elva av tretton tak över huvudet.
Liknande studier gjordes i Uganda med unga vuxna och kvinnor. Resultaten var uppmuntrande.
Ett sällan omtalat experiment kallat Mincome pågick 1974–79 i Manitoba, Kanada, där tusen familjer under fattigdomsgränsen började få en månatlig check motsvarande 15 000 euro per år. Resultaten var övervägande positiva: sjukdomar och familjevåld minskade, näringsintaget förbättrades och klassresor som fortsatt i två generationer påbörjades.
"De fattigas problem är att de inte har pengar", brukar man säga.
Frågan bör våga ställas huruvida samhället inte har råd, både ekonomiskt och moraliskt, att helt enkelt ge våra "20-åringar från Vanda" en injektion kontanter för att slippa mata byråkratins kugghjul.