När de tre kursdagarna finns borde de också användas
De tre utbildningsdagarna som det blev en hård tvist mellan arbetsmarknadsparterna om har en säregen historia. Ursprungligen var det några fackförbund som ställde en extra semestervecka som villkor för en uppgörelse på förbundsnivå. När det blev ett ramavtal hösten 2011 fick facket glömma semesterveckan men ställde i stället ett krav på att alla arbetstagare får rätt till tre utbildningsdagar per år. De tre dagarna skrevs in i avtalet men det visade sig snart att arbetsgivarparten helst ville glömma dem. Tvisten fick orimliga proportioner och blockerade förhandlingar om viktigare frågor tills en lösning som bland annat innebär skattelättnader för arbetsgivarna kunde hittas.
Fackföreningarnas rykte om sig att idka illa övervägd maktpolitik är inte alltid obefogat. Behovet av utbildning kan tillgodoses med regler som funnits sedan förut och det var onödigt att lägga upp en prestigekamp kring några separata kursdagar.
När lagen om de tre dagarna trätt i kraft är det i varje fall viktigt att de används så meningsfullt som möjligt. Lagen ger inte arbetstagaren rätt till någonting annat än att diskutera sitt utbildningsbehov med arbetsgivaren, som får bestämma vem som sätts på skolbänken. Även om lagens formulering inte är strängt förpliktande finns på alla arbetsplatser olika kompetensbehov som kan tillfredsställas med att använda de tre dagarna.