Socialskydd för framgångsrika
Tanken på ett grundkonto öppnar en ny debatt om att reformera den sociala tryggheten. Modellens akilleshäl är övertron på individens rationalitet.
En grundläggande reform av den sociala tryggheten har många gånger legat i luften men längre än till smärre justeringar har ingen regering hittills kommit. Den rådande modellen är alltjämt byråkratisk och myndighetsstyrd så att bidragsmottagaren blir en systemets patient. En enklare modell som garanterar ett drägligt liv, uppmuntrar till arbete och avlägsnar stigmatiseringen efterlyses.
En allmän basinkomst eller medborgarlön är i teorin det enklaste socialskyddet men i praktiken blir det trubbigt. Om medborgarlönen är låg går det inte att leva på den och om den är högre är den för dyr för samhällsekonomin och gör det för lätt att låta bli att arbeta. Det är föga meningsfullt att ge en ovillkorlig inkomst till dem som även annars klarar sig bra. Hur medborgarlönen än utformas är det svårt att se hur den kunde ersätta alla behovsprövade bidrag. Människor som vårdar andra måste alltid vara värda separata bidrag.
Tankesmedjan Libera levererar i en färsk rapport ett tänkesätt som är relativt nytt i Finland. Fröet till det finns i den gröna politikern Osmo Soininvaaras förslag att ersätta den inkomstrelaterade arbetslöshetsersättningen med ett nollräntelån som den arbetslösa betalar tillbaka genom beskattningen efter att ha fått arbete. Libera utvecklar idén till ett individuellt grundkonto som ersätter inkomstöverföringar och låter den enskilda disponera över tillgångarna beroende på livssituationen.
Grundkontot kunde ha ett beräkningsmässigt kapital på 20 000 euro ur vilket var och en efter eget omdöme får lyfta 400 euro i månaden som studiestöd eller arbetslöshetsersättning. Den som börjar arbeta efter att ha tagit pengar från grundkontot är tvungen att lägga tillbaka en del av lönen på det.
Tanken är inte att grundkontot skulle ersätta alla sociala förmåner; långtidsarbetslösa, sjuka och barns vårdnadshavare har kvar sina specifika stödformer. Vad Liberas tänkare kommit underfund med är att två tredjedelar av inkomstöverföringarna sker inom den enskilda individens levnadslopp, inte mellan olika människor eller befolkningsgrupper.
Libera är en samhällsfilosofisk klubb med rykte om sig att företräda välbeställda människor och förespråka marknadsliberala lösningar med största möjliga frihet för individen. Välfärdsstaten är inte den liberalistiska tankesmedjans skötebarn, vilket syns i sarkasmer i rapporten: "Individen är som ett kärl i vilket den välvilliga staten häller välfärd."
Beskyllningarna om att se socialpolitiken ur ett överklassperspektiv kommer Libera svårligen ifrån. Grundkontot ser ut som en lämplig modell för den som fattar rationella beslut och har koll på tillvaron, den färdigt framgångsrika människan. Människor som lever på bidrag har rapportförfattarna inte besvärat sig med att intervjua. Sådana är ofta fullt upptagna med att få det dagliga livet att gå ihop.
Trots att modellen med grundkontot har drag av de välbärgades socialförsäkring finns tänkvärda punkter i den. Den bästa är att alla så kallade flitfällor försvinner; den som gör ströjobb får hela lönen i ökad inkomst. Den stigmatiserande uppdelningen mellan arbetande och arbetslösa upphävs åtminstone till en del. Grundkontot gör det relativt lätt att sysselsätta sig själv eller bli sysselsatt.
Avigsidan är att grundkontot ger arbetsgivarna ett incitament att erbjuda tillfälligt och lågavlönat arbete. Det krävs en bredare samhällsdebatt för att gå till botten med hur önskvärd låglönearbetsmarknaden är. En modell där arbetstagaren ständigt är tvungen att dryga ut lönen med att ta från sitt socialskyddskonto föder en ny underklass.
Tanken på att det inkomstrelaterade arbetslöshetsunderstödet kunde ersättas med att låna pengar från eget konto saknar förankring så länge fackföreningarna har någonting att säga till om. Lika kontroversiellt är det att omvandla studiestödet till ett lån som den enskilda ger till sig själv ur ett kapital som staten garanterar.
Det är svårt och kräver stor byråkrati att försöka dra en gräns mellan vilka som får sköta sin sociala trygghet via grundkontot och vilka som måste få ett långvarigt stöd utan skyldighet att betala pengar tillbaka på kontot. Det kan leda till ett godtycke som hotar alla medborgares lika rättigheter.