Stater och banker är beroende
Finland behöver inte betala för att lösa bankkriser i andra länder. Men bankakuten kan bli ineffektiv och otillräcklig för att stävja en större kris.
Två frågor behöver svar efter att EU:s finansministrar nått en halvdan kompromiss om hur krisresolutionen i bankunionen ska se ut. Den första är om navelsträngen mellan stater och banker faktiskt klipps av. Den andra är om det faktiskt är investerarna och inte skattebetalarna som står för notan om det blir en kris i banksystemet.
Den främsta motiveringen till bankunionen är att det inte på nytt ska uppstå en ond cirkel där en statsskuldskris orsakar en kris i banksystemet och tvärtom. Investeraransvaret och avvecklingsfonden, som finanssektorn själv ska finansiera, installerar några nya dörrar i korridoren mellan budgetkanslierna och bankpalatsen, men något järnlås kan där inte finnas. Stater och banker befinner sig även i fortsättningen i samma finansiella kretslopp och är ömsesidigt beroende. Inga andra än stater kan i sista hand vara garanter för det finansiella systemet.
Tågordningen med placeraransvar, en krisfond och staters lån ur räddningsfonden ESM ser ut att skydda skattebetalarna rätt långt på spåret. Men det tar tio år att bygga upp bankakuten och när den är färdig är kapitalet bara 55 miljarder euro (för jämförelsens skull har Grekland fått 280 miljarder euro i stödpaket). Fram till dess får bankernas hemländer svara för att medlen räcker till. Den gemensamma fondens kapital kommer att räcka för att köra ner eller rädda krisbanker i enskilda länder men är en droppe i havet i en större systemkris. Finansiella kriser har den otrevliga egenskapen att dyka upp av oförutsedda orsaker.
Tyskland och Finland är noga med att det inte uppstår ett gemensamt ansvar för kostnaderna för att avveckla banker. Fonden som bankerna själva finansierar är i varje fall ett slags delat ansvar även om det inte är staterna som backar upp den. Det är bankernas kunder som i slutändan betalar.
Det finns god orsak att vara på sin vakt att de problem som hör till den pågående krisen inte slinker in som ruttna ägg i den nya korgen. Europeiska centralbankens (ECB) stresstester på bankerna 2014 måste göras grundligt.
Det nya organet, som på ECB:s initiativ ska ta beslut om att stänga banker, får en märklig sammansättning av berörda banker, EU-kommissionen och euroländernas representanter. Det finns risk att övervakarnas och politikernas roller blandas. Beslutsgången kan bli trög och blockeras av nationella intressen. Det räcker inte med att stänga krisbanker; det borde också finnas en förutseende mekanism för att ingripa i banker som börjar ha stora mängder oreglerade lån.
Ett annat steg för att stävja risker är att separera bankernas tradingverksamhet från in- och utlåningen, såsom Finlands Banks chefdirektör Erkki Liikanen föreslår i en EU-rapport. Liikanens förslag ingår i den nytillträdda tyska regeringens program. I praktiken är det svårt att genomföra och kan göra banksektorn mindre effektiv.