Statens ägarbolag är i vågskålen
När staten är en betydande ägare, antingen direkt eller via ett investeringsbolag, blir affärsekonomiska avgöranden oundvikligen också politiska.
Utifrån två ministrars utspel verkar sagan för det statliga ägarbolaget Solidium snart vara all.
I en intervju för Kauppalehti beskriver försvarsminister Carl Haglund (SFP) Solidium som en märkvärdig hybrid och ett osunt system. Formellt är staten bara investerare genom Solidiums ägarandelar i 11 börsbolag, men samtidigt krävs av politikerna att de idkar ägarstyrning. Ministrarna i regeringens ekonomiskpolitiska utskott blir insiders som inte offentligt kan motivera besluten, trots att investeringsverksamheten sker på skattebetalarnas risk. Haglund skulle vara beredd att sälja ut hela portföljen och låta staten koncentrera sig på det strategiska ägandet.
I en intervju för Helsingin Sanomat har näringsminister Jan Vapaavuori (Saml) dömt ut ägarbolaget i fräna ordalag: "Om Solidium en gång grundades för att det skulle fungera som brandmur mellan de politiska aktörerna och ägarstyrningen, så har det målet åtminstone inte uppfyllts".
Vapaavuori klandrar Solidium för att ha varit en vag och passiv ägare i det krisdrabbade gruvbolaget Talvivaara, och påpekar att bolagens svårigheter i varje fall ramlar i politikernas famn.
Samtidigt med att Solidiums existens är i vågskålen lanserar regeringen en ny strategi för det statsägda bolaget Finlands Industriinvestering (FI), vars syfte är att främja finländsk företagsverksamhet. I fortsättningen ska FI kunna göra direkta kapitalinvesteringar på industripolitiska grunder. Syftet är således att via statens ägande genomföra strukturändringar och kanske också rädda krisbolag.
För HS säger regeringsrådet Matti Hietanen vid Arbets- och näringsministeriet att saken snarare handlar om en precisering av FI:s uppgifter än en reform av dem.
Tro Hietanen den som vill – den industripolitiska dimensionen gör ofrånkomligen FI till en ny plattform för statens ägarstyrning. Bolagets kapital kan vid behov fyllas på direkt ur statsbudgeten. Det vidgade mandatet ser ut att vara en skräddarsydd manöver för att staten ska kunna rädda Talvivaara i början av 2014 och kanske också göra något ingrepp i varvsbolaget STX Finland.
Regeringens visioner av hur ägarstyrningen ska ändras befinner sig för tillfället bakom ogenomskinliga ridåer i stället för att vara tydliga.
Utförsäljningen av energibolaget Fortums eldistributionsnät i Finland till ett konsortium av utländska och inhemska ägare för 2,5 miljarder euro handlar om ett slags statlig ägarpolitik. Inom oppositionspartiet Centern anser man att staten borde ha gått med i anbudsförfarandet och Solidium tagit över nätet. Det kunde rentav bli en ny form av folkkapitalism att placera pengar i ett infrastrukturbolag.
I dagens värld finns få argument för att ett energibolags distributionsnät måste vara i inhemska händer; stamnätet är en annan sak. Det hade varit irrationellt och kluvet av Fortums majoritetsägare att sälja med ena handen och köpa med den andra. Det är en enklare affär att invänta en furstlig extra utdelning för att täcka utgifter i statsbudgeten; det värmer för en stund men ökar inte statens intäkter på sikt.
Staten kan själv påverka hur mycket av köpesumman som går i ägarnas ficka – det är klokt att reservera en god bit av den för Fortums investeringar i förnybar energi.