En idrottsnation som inte vågar
Att frångå traditionen och inte sätta upp konkreta medaljmålsättningar inför OS i Sotji är ännu ett tecken på hur dåligt finländsk toppidrott mår.
Inom loppet av 46 minuter tog Jessica Ennis, Greg Rutherford och Mo Farah varsitt friidrottsguld, den absoluta höjdpunkten under värdnationens OS-succé i London förra året.
En månad senare avgick det brittiska friidrottslandslagets chefstränare Charles van Commenée – på grund av den bristande OS-framgången.
van Commenée hade inför OS satt upp ett mål på åtta friidrottsmedaljer till Storbritannien. Det blev bara sex. Och hur skulle hemmaspelen ha sett ut om alla brittiska grenar så grovt hade misslyckats med att nå de officiella målen?
Inför spelen hade regeringsorganet UK Sport offentliggjort högst konkreta beställningar på hur många medaljer varje gren förväntades bidra med. Allt under 48 medaljer skulle vara en total flopp.
Till slut tog värdlandet otroliga 65 medaljer. Nationens självförtroende höjdes och idrottens status i det brittiska samhället blev ännu starkare. Medaljregnet kan också ha fått politiska konsekvenser och tros kunna påverka resultatet när Skottland nästa år röstar om självständighet.
Med tanke på att ett inspirerande exempel på OS-framgång finns så nära till hands är det värt att notera att Finlands olympiska kommitté väljer motsatt väg. Till vinter-OS i Sotji om 60 dagar åker Finlands trupp utan konkret målsättning.
Enligt den färska elitidrottsenhetens chef Mika Kojonkoski är målen i stället att "så många som möjligt av idrottarna ska göra väl ifrån sig" samt att "bygga en atmosfär som kan skapa framgång". En talande bild av en idrottsnation med självförtroendet kört i botten.
Att det senaste decenniet varit kolmörkt för finländsk elitidrott är inget att hymla med. I de fem senaste olympiska spelen, sommar och vinter, har Finland tagit en enda guldmedalj, Satu Mäkelä-Nummela i skytte i Peking 2008. Förklaringen "allt hårdare konkurrens från allt fler länder" håller inte, på samma tid har Norge plockat 21 guld och Sverige 17, medan Danmark i London gjorde sitt bästa OS på över 50 år. Ren och skär otur handlar det heller inte om. Om Londonspelen gått i repris i år hade Finland blivit utan guld igen, under 2013 tog ingen finländsk idrottare VM-guld i en sommar-OS-gren.
Som en följd tycker idrotten synd om sig själv. Det finns en uppfattning om att det är väldigt motigt att vara elitidrottare i Finland: ingen förståelse från samhället, litet stöd från näringslivet och vanföreställningen om att medierna är mer kritiska mot nationens idrottare än i andra länder.
Mot den bakgrunden ska avsaknaden av medaljmål i Sotji ses. Enligt de styrande behöver de aktiva framför allt uppmuntran och tröst. Förväntningar och medaljsnack leder till mentala blockeringar. Som jämförelse kan nämnas att Norges preliminära mål i Sotji är 26 medaljer.
Till saken hör också att det tar tid att bygga idrottsframgångar. Den nya elitidrottsenheten skapades som en följd av alla tiders sämsta finländska vinter-OS i Vancouver 2010 och letar ännu efter form och arbetssätt. Med Kojonkoski i spetsen varken bör eller vill elitidrottsenheten stå till svars för den eventuella bristen på medaljer i Sotji. Utan medaljmål blir det svårare att definiera vad som är ett misslyckande.
Med OS-säsongen i startgroparna inser den sakkunniga finländska idrottspubliken givetvis ändå vad som är ett bra eller dåligt medaljsaldo.
Bottennappet i vinter-OS 2010 betydde fem medaljer. Efter det tillsattes arbetsgrupper, uttagningsprocesser sågs över och träningssystem gjordes om. Ett minimikrav är att bryta den sjunkande trenden. För att den finländska truppen ska få godkänt betyg i Sotji krävs alltså sex medaljer.
I OS innan det, i Turin 2006 tog Finlands nio medaljer, och sedan dess har dessutom mängden OS-grenar ökat i starka finländska sporter som snowboard och freestyle. För att Finlands trupp ska få betyget "med beröm godkänt" måste den alltså ta tio medaljer i februari.
Där målsättningen. Sex medaljer är godkänt, tio medaljer är utmärkt.
Huvudmålet är ändå att finländsk idrott ska börja må så mycket bättre att man i framtiden vågar formulera klara medaljmålsättningar igen. Kanske till och med så bra att någon vågar ta ansvar om de inte nås.