En berättelse om vilka vi blivit
Nationaldagarnas syfte är att framkalla medborgarnas gemensamma minne och identitet. De är ett ypperligt tillfälle att fråga sig vem man är.
En nationaldag är ett sätt att skapa och upprätthålla en nationell identitet med starka symboler som flaggan och nationalsången, och en åkallan av ett gemensamt historiskt minne. En del vill se nationaldagarna som förlegade och rentav negativa, eftersom de används för politiska syften som i värsta fall skapar konflikter mellan olika identiteter.
Då syftet är att markera en position till andra, "vi" kontra "de", i kombination med en romantiserad version av det förflutna, blir det farligt. Serbien firar sin nationaldag till åminnelse av uppror mot det osmanska väldet – en så klar markering av vilka "de andra" är har inte alltid främjat den fredliga samlevnaden i regionen.
Norge och Finland firar sina nationaldagar till minne av sina självständighetsförklaringar. Även om Norge fick vänta över 90 år på att bli självständigt från Sverige bygger inte sjuttonde-maj-yran på något motsatsförhållande till grannen. I Finland är relationen till grannen som landet frigjort sig från, Sovjetunionen och Ryssland, mentalt komplex och politiskt ödmjuk. Självständighetsdagsfirandet har av tradition varit sordinerat och nästan andaktsfullt, fritt från nationalistiska övertoner och historiskt agg.
Sveriges nationaldag gräver fram dagen då Gustav Vasa valdes till Sveriges kung och 1809 års regeringsform ur det kollektiva minnet. Betydelsen av dessa milstolpar har tunnats ut med tiden. I stället för traditionella nationella symboler är det de grundläggande värdena, demokratin, freden, friheten och respekten för mänskliga rättigheter, som lyfts fram. På svenska folkets födelsedag hälsas nya medborgare välkomna.
Europeiska kulturparlamentet är en årligen sammanträdande församling av kulturpersoner från hela Europa och det tar sig an att bygga broar mellan olika kulturer. Kulturell identitet och diversitet hör hemma i den europeiska idén. På kulturparlamentets session i Edinburgh i september blev det en livlig diskussion om vad nationaldagarna betyder.
Vikten av att skilja kulturell från nationell identitet poängterades. Kulturella identiteter finns det alltid flera av och ingen kan äga de kulturella uttrycken. Historiska exempel visar hur nationalstatsbygget resulterat i kulturella konflikter. I dag finns risken att högerpopulismen kapar den nationella identiteten på olika håll i Europa.
Nationella rötter har alltid en betydelse och i kristider söker människor efter dem. Det finns en fråga om vems nationaldag det är som firas. Det är viktigt att den växer nerifrån och uppåt i stället för att vara en konstruktion som byggs ovanifrån. Den nationella identiteten utgår från vem man är, inte från en negation. Sist och slutligen är identiteten inte detsamma som vem vi är, utan vår reflektion, vår berättelse över det.
Flera identiteter och sätt att tänka får rum på samma gång. Man ska vara beredd att se på självständigheten och den nationella identiteten med andras ögon, att höra ditt omdöme om hurudan jag är. En avgörande fråga är hur nationaldagarna kan fyllas med ett nytt innehåll som utgår från mångfalden och främjar integrationen.
Det finns olika sätt att fira identitetsskapande dagar. Malta har fem nationella festligheter i stället för en nationaldag. I Bulgarien firas en kulturens dag för alla olika sätt att utöva kultur. Kulturparlamentet landade till slut med fötterna på marken; människors identitet faller tillbaka på deras möjligheter att försörja sig och se en framtid. Det är i kampen för överlevnaden människor finner sin identitet.
Tanken på en europeisk nationaldag kastades fram men fick reserverat mottagande. EU kan inte kidnappa den europeiska identiteten. Den ska växa fram underifrån ur mångfalden och inte vara en överbyggnad som tjänar den politiska agendans syften. Om en europeisk identitet finns handlar den om 500 miljoner européers rättigheter.
Ingen gick in på vad det skulle betyda att Skottland eller Katalonien blir självständigt.
Här i Finland har nationaldagen en stark och sund betydelse som inte kommer att tunnas ut under överskådlig framtid. Den ger rum för nytt innehåll och ett öppnare, mer pluralistiskt och integrerande perspektiv på vad den nationella identiteten betyder i dag och i framtiden.