Två toppjobb är för stor munsbit
En naturlig slutpunkt för Olli Rehns ambitioner i EU-valet är att han fortsätter som ekonomikommissionär. Partipolitiken sätter käppar i hjulet.
Det ligger utan tvekan en spänning i luften kring hur långt det bär för Centerns Olli Rehn när han vill bli toppkandidat för den liberala partigruppen Alde i Europaparlamentsvalet våren 2014. Om Rehn når pyramidtoppen kan han komma i fråga för något av de första kedjans EU-jobb som delas ut efter valet med beaktande av resultatet. Möjligheten att bli ordförande för kommissionen begränsas av att Alde har små chanser att bli den största gruppen i parlamentet.
För att uppväga nackdelen med att inte höra till den största gruppen, högercenteralliansen EPP, borde toppkandidaten komma från ett stort och mäktigt land. EU-parlamentets talman Martin Schulz kan bli kommissionsordförande trots att han är socialdemokrat; det passar Tysklands intressen som ledande EU-land att en som kommer från den mindre parten i regeringskoalitionen blir chef för unionens höga myndighet.
För de övriga spetsjobben, EU:s höga representant för utrikesfrågor eller ordföranden för Europeiska rådet, är Rehn knappast tänkbar. Det naturligaste är att han fortsätter som ekonomikommissionär. Han har häcklats för hur eurokrisen skötts och hans grå framtoning entusiasmerar inte eurolandets plågade medborgare. Men hans alltigenom sakliga hållning i ett av Europas tuffaste jobb har uppskattats, och kontinuitet är inte till skada då sikten fortfarande är oklar. För Finland går det inte att drömma om en tyngre post med större inflytande.
Det största hindret för en förlängning för Rehn ligger i den inhemska partipolitiken. Det hör till regeringsöverenskommelsen att Samlingspartiet lägger vantarna på Finlands följande kommissionärspost. Statsminister Jyrki Katainens flitiga kringresande har setts som ett tecken på att han bäddar för en plats i kommissionen, kanske rentav som ordförande.
Inblandade partier måste noga bedöma vad som är Finlands och EU:s intresse, och skilja åt det från partiets intresse. Det är föga realistiskt att Finland kan få två betydande EU-poster. Det kan lyckas om eurogruppen, finansministrarnas informella samarbetsorgan, gör ordförandeskapet till en tjänst, men en omställning sker inte bara för att ge Rehn en synlig post.
Det är ett steg mot större demokratisk kontroll av kommissionen att åtminstone ordföranden väljs utifrån resultatet i EU-valet. Förhållandet mellan kommissionen och parlamentet börjar likna förhållandet mellan regering och parlament i en nationalstat.
Problemet ligger i att kommissionen ska vara frikopplad från medlemsländernas intressen och se till helheten. Dock väljs EU-parlamentarikerna från sina hemländers listor och med sitt hemlands partitillhörighet. Partigrupperna i EU-parlamentet är avlägsna för väljarna. Först när de kan ställa upp gemensamma kandidater i flera länder börjar det synas demokrati på EU-nivå.