Bankernas sits är inte trängd
Även banksektorn genomgår en strukturomvandling. När bankerna söker inkomstkällor borde de inte göra det med höga avgifter på basservicen.
Bankerna får snubbor av Finansinspektionen för att de debiterar serviceavgifter på 7–8 euro av kunder som betalar räkningar kontant över disken. Bankerna är skyldiga att leverera basservice till alla behövande, om de inte kan uppge ett vägande skäl till att vägra öppna ett konto för en kund, som att den inte kan bestyrka sin identitet. Det ingår i skyldigheten att priserna för bastjänsterna, som innefattar ett konto och ett kort eller en nättjänst för att använda det, men inte krediter, är facila. Det finns dock inte bestämmelser om vad ett facilt pris i praktiken är och när bankerna söker en allt större del av sina intäkter från serviceavgifterna är lockelsen stor att suga ut dem som inte sköter sina ärenden över nätet eller betalautomaten.
Samtidigt minskar antalet kundservicekontor. Det finns 1 300 av dem kvar och det betyder att servicenätet inte ännu är så glest att det hotar tillgången till grundläggande bankservice. Som alltid är det de som bor i glesbygden och de äldre som drabbas först.
För att stoppa den stigande spiralen på serviceavgifterna är det enklast att Finansinspektionen har befogenhet att sätta ett takbelopp på tarifferna för basservicen, eller ge en rekommendation som bankerna genom en gentlemannaöverenskommelse följer. Det ligger i deras eget intresse att konkurrera med förmånliga serviceavgifter. Det sker stora ändringar i kundbeteendet och det är förståeligt att de inte prioriterar den mest ålderdomliga serviceformen. Men det betyder inte att äldre människor som vill använda kontanter borde betala räkningen för att andra kunder har nya preferenser.
Bankerna vill likväl öka intäkterna med större räntemarginaler, det vill säga skillnaden mellan in- och utlåningsräntan. När referensräntan närmar sig noll innebär det också ett tryck på marginalen eftersom sparräntan inte kan tryckas ned ända till nollstrecket eller under det. Bankernas marginal på bolån har i genomsnitt stigit med över en halv procentenhet på ett drygt år och gärna vill de höja den ytterligare.
Samtidigt som bankerna söker sina inkomstkällor, också genom större handel med olika finansprodukter, klagar de på att utgifterna stiger. Bankskatten har fått Nordea att flytta riskvägda poster för tiotals miljarder till Sverige. Det är inte bara den nya skatten utan också den nya regleringen med skärpta solvenskrav som får bankerna att varna för att lånekranarna inte öppnas fullt ut.
Med enstaka undantag lider banksektorn trots allt inte av värre lönsamhetsproblem. Det är lätt som en plätt för finländska och nordiska banker att uppfylla de högre kraven på eget kärnkapital. Det finns ingen brist i deras kapacitet att ge kredit till hushåll och företag. Det hör till deras kompetens att prissätta risker rätt, inte att skinna dem som behöver banktjänster för sitt vardagliga liv.