Första tecknet på tö sedan 1979
Söndagens överenskommelse kring Irans kärnkraftsprogram har mötts av skarpt delade åsikter. Liberal press talar om fredspresidenten Barack Obamas största utrikespolitiska bedrift, medan resultatet på konservativt håll häcklas som en skamfull eftergift.
Detaljerna i avtalet är ändå – till omständigheterna sett – en diplomatiskt vacker kompromiss där bägge parter på hemmaplan kan tala om betydande framsteg.
Trots att det var åratal av hårda sanktioner som tvingade Iran till bordet, har det varit Obamas uttalade önskan att nå fram till en lösning på fredlig väg. Det bevisas av uppgiften att det bakom ryggen på sexpartsmötet pågått intensiva bilaterala diskussioner mellan USA och Iran, vilka startade redan tre månader innan president Hassan Rohani tillträde i augusti. Enligt Obama var det just valet av den mjukare retoriska linjens Rohani som möjliggjorde resultatet.
USA:s nära vän Israel, som inte deltog i förhandlingarna, reagerade förväntat beskt: "Ett historiskt misstag", var bara ett av Benjamin Netanyahus tio tweets på söndag.
Oberoende av vilka hot mot sin hegemoni Israel ser i ett blidare klimat mellan USA och Iran, är varje förnuftigt steg mot samförstånd som erbjuds värt att träda. Ett Iran som går att kommunicera med betyder också nya verktyg i arbetet med konflikten i Syrien.