Inte en sanning om rätta löner
Det är oundvikligt att de som har ett högre kunnande får en högre lön. Men frågan om vad som är allas rättvisa andel av resultatet är komplex.
"Inkomstskillnaderna är här för att stanna. Sannolikt växer de och det finns knappast någonting att göra åt saken."
Två yngre ekonomiskpolitiska sakkunniga, Lauri Tähtinen och Antti Törmänen, provocerar med att uppträda som en Luther som spikar sina teser på en dörr. Som rubrik på sin pamflett har de skrivit "Den rätta lönen – Tio sanningar om inkomstskillnaderna". Det skulle således gå att fastställa vad den "rätta" lönen är och säga inte bara en utan tio sanningar om den.
Pamfletten är skriven för näringslivets delegation EVA, som inte gjort sig känd för att ha en utjämnande inkomstpolitik på sin agenda. När EVA:s direktör Matti Apunen vid en diskussion kring skriften himlade sig över hur få i Finland som tjänar mera än 300 000 eller 150 000 euro i året, var det lätt att tänka att EVA åter en gång levererar en simpel plädering för att de rika ska bli rikare. Var och en kan ju välja vad man vill se som ett samhällsproblem.
Pamfletten har inte desto mindre ett tänkvärt fokus. Den handlar inte om chefernas höga löner och inte heller om den rikaste bråkdelens stigande kapitalinkomster. Det är den kunnigaste delen av de anställda som drar ifrån med en lönenivå som lämnar övriga på efterkälken. Dessa experter har sådan kunskap att de kan höja produktiviteten och Tähtinen & Törmänen uppskattar att 15–20 procent av arbetarna kan räknas till skaran.
Budskapet är att de ökande löneskillnaderna är en följd av den kraftiga satsningen på kunnande, som ingen skulle få för sig att ifrågasätta. Fler än tidigare har sådant specialkunnande som företagen gärna betalar för, men samtidigt är det omöjligt att alla skulle göra ett jobb med hög produktivitet. En spelutvecklares produkt kan dupliceras i obegränsade mängder på nätet men en frisör kan klippa bara en kund åt gången.
Paradoxen ligger i att de jämlika möjligheterna, utbildningen och den höga skattenivån förstärker den utveckling som ligger bakom de ökade löneskillnaderna.
Skatte- eller inkomstpolitiken kan inte hindra utvecklingen att de kunniga får högre löner. Skribenterna pekar på skattekilen, skillnaden mellan arbetskostnaden och nettolönen, som en faktor som ökar inkomstskillnaderna. Efterfrågan på frisörstjänster är beroende av vad människor är beredda att betala för dem. Om skatterna är höga stiger tjänstens pris och då måste kunden ha en klart högre inkomst än frisören.
Tähtinen och Törmänen väljer aspekter som passar deras syften och ett slag av kunnande framför andra. De är medvetna om att det är en grov förenkling att dela in arbetet i produktivitetshöjande och praktiska uppgifter. Pamflettens stora brist är att den inte ger svar på frågan om de anställdas rättvisa andel av värdeökningen i produktionen. Frågan är komplex, men all personal bidrar på något sätt till produktiviteten.