Gruvan blev en bottenlös brunn
Det är för dyrt att släppa gruvbolaget Talvivaara i konkurs men det är inte statens sak att rädda det. Lönsamheten hänger på att utveckla processen.
Det olycksaliga gruvbolaget Talvivaara är i konkursfärdigt skick, men det finns flera orsaker till att det inte är långsiktigt att låta det gå omkull. Skattebetalarna skulle få stå för efterstädningen på gruvområdet och det är en process som tar åratal i anspråk. Bioupplösningsprocessen som används för att separera metaller från malmen går inte att avbryta och hanteringen av vattenmängderna som uppstår fortsätter att vara ett problem.
Området kring Sotkamo är beroende av gruvdriften och den arbetslöshetsplågade regionen tål inte en massiv friställning hos den största industriella arbetsgivaren. Staten skulle bli tvungen att sy ihop ett nytt krispaket för ett område med akut strukturomvandling.
Efter en konkurs kan ett utländskt gruvbolag köpa upp Talvivaara för en liten penning. I det fallet har Finland stått för de förlustbringande investeringarna medan köparen kan kamma hem vinsten av att produktionsprocessen kanske äntligen fungerar som den ska.
Övertron på att bioteknologin för att anrika de låghaltiga fyndigheterna skulle vara färdig för användning har hittills varit Talvivaaras fall. Förutom att processen inte varit tillräckligt effektiv har den gett upphov till miljöproblem med felplanerade krosshögar och vattenbassänger. Om bioupplösningen fungerar som den ska är den en energisnål och konkurrenskraftig framställningsmetod och det ligger i hela den finländska gruvindustrins intresse att kunnandet kring den utvecklas vidare.
Världsmarknadspriset på nickel och zink är avgörande för Talvivaaras chans att överleva. Fluktuationerna har varit kraftiga och den rådande prisnivån ger inte gruvbolaget några marginaler. Produktionsprocessen är i en nyckelroll för lönsamheten – Talvivaara kan tåla stora prisfluktuationer med en bättre trimmad bioanrikning.
En möjlighet att rädda gruvbolaget från att strypas av alla fordringar är att skuldsanera det. Det räcker ändå inte för att trygga framtiden, eftersom det i varje fall behövs nya pengar för den nödvändiga processutvecklingen. Efter att redan ha samlat in 260 miljoner euro genom en aktieemission och gjort av med pengarna kan det vara svårt för gruvledningen att locka ägarna till en ny satsning på en osäker framtid.
Det surrar vilda rykten om att Vesa Puttonen, professor i finansiering vid Aalto-universitetet, tar över efter den omstridda Pekka Perä som vd för Talvivaara. Det kan behövas någon som är rasande skicklig på finansiering för att sy ihop ett paket.
Staten, som via placeringsbolaget Solidium äger 16,7 procent av Talvivaara, måste ställa privata investerares medverkan som villkor. Det kan inte uppstå en förväntning om att staten alltid är en räddare i nöden, i synnerhet som gruvindustrin inte är ett strategiskt intresse. Om det inte går att finna ny finansiering är konkursen nära.