Behovet av förnyelse blev kvar
Den centrala löneuppgörelsen har större betydelse för den psykologiska stabiliteten än för att öka exportföretagens konkurrenskraft ute i världen.
Tröskeln för ett förbund i nyckelställning, på arbetsgivar- eller arbetstagarsidan, att fälla det inkomstpolitiska ramavtalet var hög. Priset skulle vara en uppslitande runda av förbundsvisa förhandlingar med konkurrens om vem som lyckas utverka ett bättre resultat. För löntagarsidan är chansen liten att pressa fram avsevärt större löneförhöjningar än de miniökningar som ramen ger. I praktiken skulle de ätas av att regeringen tar tillbaka inflationsjusteringen av inkomstskatteskalorna.
På vissa håll var spelet på slutrakan anmärkningsvärt hårt. Skogsindustrin ville absolut förlänga arbetstiden och flygbolaget Finnair koppla ihop kollektivavtalet med företagets sparprogram. Kravet på längre arbetstid tappade trovärdighet när skogsbolaget UPM visade ett resultat som är tre gånger högre än året innan, samtidigt som bolaget ytterligare vill förbättra resultatet med att skära bort 150 årsverken i Finland. Arbetstiden är inte en avgörande faktor för att effektivera produktionen och höja avkastningen för aktieägarna.
Över huvud taget är arbetskraftskostnadernas andel av alla kostnader relativt liten i exportindustrin; de är betydligt större i den offentliga sektorn, servicen och handeln. Det finns ingen orsak att överdriva den centrala uppgörelsens betydelse för konkurrenskraften. Till största delen handlar ett nytt uppsving för exporten om andra faktorer än vad som står i kollektivavtalen. Framför allt behövs nya produkter och kunskap i att marknadsföra dem ute i världen.
Problemet med det centrala avtalet är att ingen part är riktigt nöjd med det och att det bevarar gamla strukturer då förnyelse skulle vara av nöden. Arbetstiden, kvalitetsfrågor, möjligheten att frångå kollektivavtalet i kriskommuner och -företag, och större lokal flexibilitet skjuts framåt. Det hade varit omöjligt att lösa alla svåra frågor i de förbundsvisa förhandlingarna om ramavtalet och det ligger också någonting gott i att det finns tid att dryfta dem i stället för att pressa fram olika nödlösningar. Många förbund har en fortlöpande förhandlingsprocess framför sig.
Den svåraste nöten att knäcka blev luftfartspersonalens avtal med en krisklausul om att inleda förhandlingar om ett sparprogram. En koppling mellan ett kollektivavtal och sparbeting ger smak av utpressning, men ett löfte om ett två år långt uppsägningsskydd är i varje fall mera än vad mången annan bransch kan erbjuda. Keskos koncernchef Matti Halmesmäki talar om tiotusentals uppsägningar inom handeln nästa år till följd av minskad köpkraft.
De låga löneökningarna och hårda sparprogrammen gör att ledningens belöningar i både statsägda och privata företag kommer att vara under noggrann observation. Om företagscheferna inte lever som de lär de anställda förlorar de sin moraliska auktoritet och orsakar ett inflammerat samhällsklimat.