Kort respit för hårt klimatavtal
Bevisen för klimatförändringen är överväldigande. Chansen att orsakerna är andra än människan är inget svepskäl för att undgå stränga åtaganden.
För FN:s vetenskapliga klimatpanel IPCC är det en styv uppgift att förklara att det är så gott som bergsäkert att människan förorsakar en accelererande klimatuppvärmning, trots att det inte finns några tecken på att jordklotets medeltemperatur ökat efter 1997.
Slutsatsen i IPCC:s femte klimatrapport är att sannolikheten för att jordens klimat håller på att värmas är 99 procent och att sannolikheten för att större delen av uppvärmningen orsakas av människan är 95 procent. Ett kort avbrott i uppvärmningen betyder ingenting för den långsiktiga trenden. Risken att det blir mer än fyra grader varmare och att havsnivån stiger med en halvmeter till slutet av seklet är överhängande. Det krävs omfattande minskningar av utsläppen av växthusgaser för att hålla temperaturökningen under den kritiska gränsen på två grader. Också om alla utsläpp skulle upphöra ligger koldioxiden kvar i atmosfären i hundratals år.
IPCC är tvungen att bevisa sin trovärdighet efter att den förra rapporten innehöll oriktiga påståenden om glaciärsmältningen i Himalaya. Panelen misstänks för att styras av en förväntning om vad det "rätta" forskningsresultatet borde bli och att det handlar lika mycket om politisk konsensus som vetenskap. Större delen av forskarna kommer från USA och Europa, medan det är svårare att involvera forskningen i de fattigare världsdelarna där klimatförändringens konsekvenser blir tydligast.
En sammanställning av drygt 800 forskarens arbete har trots allt så god täckning som en vetenskaplig rapport någonsin kan få. Naturligtvis är det möjligt att den lilla minoriteten av så kallade klimatskeptiker har rätt. Inom vetenskapen kan vilken teori som helst falsifieras så fort det dyker upp bevis för någonting annat än vad den påstår. Men de politiska konklusionerna ändras inte av den hypotetiska möjligheten att klimatuppvärmningen inte existerar eller att den har andra orsaker än människans växthusgasutsläpp.
Bara ett bindande åtagande att radikalt minska utsläppen kan vara rättesnöre för FN:s klimatmöte i Warszawa i november, med målet att 2015 enas om ett globalt klimatavtal som träder i kraft 2020.
I Finland pågår beredningen av en ny klimatlag som ska vara på plats under den nuvarande regeringsperioden. Syftet med lagen är att skapa en ram för att reglera de utsläpp som inte ingår i utsläppshandeln, inte att ställa upp nya skyldigheter för olika förvaltningsområden eller privata aktörer.
De hittillsvarande klimatstrategierna har varit otillräckliga och det kan även ambitionen med den nya klimatlagen visa sig vara. Målet att minska utsläppen med 80 procent till 2050 är hårt och kräver en ordentlig omställning till en grön ekonomi. En sådan står inte i motsatsförhållande till konkurrenskraften, tvärtom är det med miljöinnovationer som den utvecklas.