Bankakuten får svårt mandat
Bankunionen är ett villkor för att den inre marknaden för finansiella tjänster fungerar bättre. Ett vaccin mot skuld- och finanskriser kan den inte ge.
Euroländerna vill inrätta en bankunion, med option för övriga EU-länder att ansluta sig, för att bryta den onda cirkeln mellan banker och stater. Enkelt sagt handlar saken om att skydda stater från dåliga banker och banker från dåliga stater. Mönstret att en kris i den offentliga sektorn blir en bankkris, så att krisdrabbade banker räddas med skattebetalarnas pengar, ska inte kunna gå att upprepa.
Skuldkrisen är en följd av att kapitalet rör sig fritt utan att finansmarknaden är integrerad såsom marknaden för varor och tjänster. Finansväsendet visade sig sårbart för att investerarna drar tillbaka sina gränsöverskridande placeringar och för spekulationerna i kapitalflödets kölvatten. Det som skulle vara den säkra hamnen – statsobligationerna – blev lika riskfyllda som andra tillgångar.
Förutom att förebygga kriser är syftet med bankunionen att skapa finansiell integration.
Det kan vara bäst att skruva ner förväntningarna på bankunionen. Det går knappast att inrätta vattentäta skott mellan stater och banker. De är fortsättningsvis beroende av varandra inom samma finansiella kretslopp. Mandatet för en övernationell myndighet att framtvinga sanering, spjälkning eller avveckling av en krisbank gör det möjligt att upptäcka symtom i tid och hindra att smittan sprids, men det räcker inte för att hindra en ny systemkris från att bryta ut.
Den gemensamma banktillsynen är på plats hösten 2014. Den gemensamma krishanteringen borde börja 2015, men det är oklart hur långt befogenheterna sträcker sig, vilken instans som använder dem och hur pengarna till skyddsnätet samlas in. Bankunionens tredje steg, en gemensam insättningsgaranti, kan vara svårast att komma överens om. Behovet att harmonisera de varierande nationella systemen är i varje fall stort.
EU-kommissionen har erbjudit sig att vara bankakutens mottagning men förslaget stöter på patrull från bland annat Finlands sida, för att rollen kolliderar med kommissionens övervakning av konkurrensen på den inre marknaden. Kommissionären Michel Barnier föreslår att stödfonden ESM tar över krisresolutionen. Kruxet är att det kräver ändringar i grundfördraget.
Ett organ med ett klart och smalt mandat, skyddat mot medlemsländernas vilja att se till egna intressen, skulle vara ändamålsenligt. Det finns i varje fall problem med jurisdiktionen; en krishantering tränger in i domstolarnas befogenheter i bankernas hemländer.
Investeraransvaret ska enligt planerna införas först 2018. Det betyder att det i tre års tid skulle finnas ett oåtkomligt organ som kan besluta om att pumpa in stora skattepengar i banker. Problemen med juridiken och den allmänna legitimiteten måste lösas innan bankunionen kan köra i gång. Det är bättre att tänja på tidtabellen än forcera en lösning som kan visa sig ogenomtänkt. Den rådande krisen löser en bankunion i varje fall inte.