Ledarkrönika: Hjärnparasit som heter fattigdom
Välfärdsstaten diskuteras mycket just nu. Det är intressant med tanke på att hela det politiska fältet säger sig omfatta och värna om välfärden. Undantaget är Samlingspartiets unga och den ultraliberala tankesmedjan Libera.
För en tid sedan intervjuades OP-Pohjolas chefdirektör Reijo Karhinen i Helsingin Sanomat (29.9.). Han är bekymrad. Han tycker visserligen att den välfärd vi har byggt upp i det stora hela är bra, men har gått för långt och luckrar upp samhällets värdegrund. Ett samhälle som fungerar bra utmärks av ansvarfullhet, omsorg, rättvisa och aktivitet säger Karhinen och tycker att de alla krackelerar. Han anser också att välfärden grumlar till individens eget ansvar för sig själv.
Jag tror att Karhinen har fel och att det kan vara precis tvärtom. Så vitt jag vet finns det ingen forskning som visar att människor blir oansvariga och lata i ett samhälle som försöker ta hand om individer och grupper som har svårt att klara sig. Det är nämligen också bra för samhället, särskilt små länder som de nordiska. Med utbildning och hälsovård för alla tar man i bruk hela befolkningens potential.
Däremot finns det forskning som visar att fattigdom påverkar människor och deras hjärnkapacitet negativt. Den som har ekonomiska problem oroar sig ständigt för hur pengarna ska räcka till. Det gäller mat och hyra, telefonsaldo och bussbiljetter. För att inte tala om rena katastrofer som när tvättmaskinen går sönder och pengarna ska räcka till reparation eller en ny maskin. Oron upptar en stor del av hjärnkapaciteten. Fattigdomen är som en hjärnparasit. De fattiga överbelastas av ekonomiska bekymmer och det leder till sämre självbehärskning, aggressivitet och impulsivitet. Det i sin tur skapar nya problem.
Därför är det svårt att ta sig ur fattigdom, det handlar inte om att fattiga människor på något sätt skulle vara av sämre virke. Det påstås sällan högt men tankemönstret lever kvar; att de som är fattiga egentligen har sig själv att skylla.
Det är forskarna Sendhil Mullainathan och Eldar Sharif som beskriver det här i en bok som heter Scarcity. De citeras i sin tur av vetenskapsjournalisten Jani Kaaro i en kolumn, också den i HS (17.9.).
Vi behöver vår välfärdsstat för att försöka förhindra fattigdomsparasiten att nästla sig in. Det är faktiskt också en form av ansvar, både individuellt och kollektivt. Då de offentliga utgifterna ska skäras ned måste det ske så att maskorna i skyddsnät förblir tillräckligt små. Då har hjärnparasiten svårare att få fotfäste.