Hur ska Finland föda nya jobb?
Det finns en bred enighet om att det behövs mera arbete i Finland. Vänsterpartiernas svar på hur de nya jobben ska skapas är diffust.
För att Finland ska klara sig ur den pågående krisen och i den globala konkurrensen behövs fler jobb och arbetstimmar. Det är ett mantra som upprepas i alla hörn, vinklar och vrån på den politiska kartan och också bland ekonomiska experter. Men hur ska det göras? Svaren varierar.
Just nu lever vi med både en konjunktursvacka och ett strukturellt problem, där industrin och industrijobben försvinner från Finland i och med globaliseringen. Politiskt kan man se åtminstone nyansskillnader i vilken tyngd de olika kriserna ges. De traditionellt borgerliga partierna betonar de strukturella problemen och lösningarna.
De traditionella vänsterpartierna ger konjunktursvackan en större betydelse. Den slutsatsen kan man komma till för att vänstern betonar stimulanspolitik, vill satsa offentliga pengar på att överleva svackan med så få blessyrer som möjligt och upprätthålla den inhemska köpkraften.
Stimulanspolitiken är viktig för vänstern för att man värnar om välfärdsstaten och det skyddsnät det utgör. Till välfärden hör också strävan att minska, eller åtminstone inte öka inkomstskillnaderna. Motiveringen att en jämnare inkomstfördelning också gör ett land ekonomiskt konkurrenskraftigt är hållbar, men det löser inte problemen med hur de nya jobben ska födas. Och den offentliga sektorn ska banta snarare än växa.
De borgerliga partierna tror att nya jobb uppstår genom att skapa en omgivning där företagen kan växa och utvidga. Det kan man också låta ske på bekostnad av arbetstagarnas anställningsskydd och löner. Även stöd och skattelättnader hör till de borgerliga partiernas mediciner. Vänstern betonar de centrala löneuppgörelsernas betydelse för en stabil miljö för företagen och arbetsgivarna, men inte heller det räcker för att utvidga och anställa.
Nu för tiden ser vänstern de små och medelstora företagens betydelse för sysselsättningen. Men vänsterns traditionella roll att försvara de anställdas rättigheter leder till försiktighet.
Särskilt inom Vänsterförbundet, men även delvis inom SDP, ser man fortfarande gärna staten som en aktiv aktör och ägare av industriföretag. Det färskaste exemplet är varvsindustrin.
Ett annat problem är bilden av industrin som den viktigaste sysselsättaren. Det mesta tyder på att industriarbetsplatserna knappast ökar radikalt i Finland. Däremot finns tillväxtmöjligheter inom stödfunktioner och service.
Alla skiljelinjer går inte mellan de borgerliga och vänsterpartierna och det finns också skillnader mellan SDP och VF.
Vänstern svävar ändå mer på målet då man ska svara på hur Finland ska få till de cirka 200 000 nya jobb vi behöver. Det kan vara en orsak till det sviktande väljarstödet eftersom det skapar ett trovärdighetsproblem.