Oklokt att göra aktivister till offer
Det bästa sättet för Ryssland att fästa negativ uppmärksamhet vid oljeborrningen i Ishavet är att döma miljöaktivisterna till långa fängelsestraff.
Det är en kraftig markering från Rysslands sida att gripa miljöorganisationen Greenpeaces aktivister som försökt äntra en oljerigg i det arktiska Petjorahavet för att läsa upp åtal om piratism. När Greenpeace i augusti 2012 lyckades med att sabotera arbetet på samma oljerigg var det inget ryskt kustbevakningsfartyg som dök upp för att bogsera demonstranterna till häktet i Murmansk.
Ett år senare blir det ett abrupt slut på toleransen med Greenpeaces sätt att fästa negativ uppmärksamhet vid den ryska oljeutvinningen i den känsliga arktiska miljön. Den ryska ekonomin är och kommer att vara beroende av olje- och gasexporten, och de stora reserverna finns i de nordliga områdena. Ingen ska få störa den begynnande utvinningen.
Det är en annan sak att det inte ligger i Rysslands intresse att bura in trettio internationella aktivister för åtskilliga år. Det skulle vara en sten i skon för landets internationella relationer och dra bort uppmärksamheten från de större frågorna i det arktiska samarbete som alla involverade länder har intresse av att få i gång på allvar.
Sannolikt kommer Ryssland att försöka sig på en balansakt mellan diplomati och juridiska klausuler för att göra sig av med de obekväma aktivisterna, så att signalen om hur ovälkomna de är i fortsättningen är tydlig nog. Det är inte lätt att lirka sig till en lösning efter att det ryska rättssystemet börjat med att gå ut med extremt hårda åtalspunkter.
Åtalen kan lindras från piratism till huliganism. Den senare brottsrubriceringen har en så tydlig politisk underton att den kan användas mot vad som helst som uppfattas störa samhällsordningen och utmana makten. Tre medlemmar i punkgruppen Pussy Riot dömdes till fängelse för huliganism efter ett regimkritiskt uppträdande framför ett altare i en kyrka i Moskva.
Greenpeace har en mediestrategi som kan göra vilken organisation som helst grön av avund. Det enda kruxet med uppmärksamheten kring aktionen vid oljeriggen är att den fick galet fokus. När det är bilder på aktivister som skakar galler som sprids är det trots allt det ryska maskineriet som utgår med en avig PR-seger. Miljöproblemen i Ishavet sjunker under ytan.
Greenpeace drabbas av tvetydigheten i att utnämna sig själv till ett samvete. Aktivisterna kan rättfärdiga sig bara med att vara beredda att ta konsekvenserna av sina överträdelser. Den här gången är Greenpeace inte ett offer på samma vis som då den franska underrättelsetjänsten sänkte fartyget Rainbow Warrior i Nya Zeeland 1985. Det ryska rättsväsendet kan skapa en ny offerroll för Greenpeace genom att gå för långt. Det är klokhet att inse var gränsen går.
I Finland får Sini Saarelas ansikte personifiera Greenpeaces noggrant uträknade kampanj mot oljeborrning. Det gagnar ingen att hon görs till en martyr med att dömas till ett hårt straff.