Grundlagen ingen livboj för SFP
Regeringens beslut att öppna dörren för tvångssammanslagningar är svårt för SFP. Nu hoppas man på grundlagsutskottet, men det är en farlig väg.
I budgetförhandlingarna i augusti beslöt regeringen – stick i stäv med tidigare beslut och den nya kommunindelningslagen som godkändes så sent som i juni – att vid behov tvinga kommuner i tolv stadsregioner att gå ihop, dock inte metropolområdet. Det handlar om problematiken med städer omgivna av kranskommuner som är totalt ointresserade av sammanslagningar, trots att regeringen anser att hela regionens bästa skulle förutsätta det.
I en intervju i Vasabladet och Österbottens tidning i går bekräftar SFP:s Carl Haglund att beslutet var svårt för SFP. Så svårt att Haglund och partiet viftade med möjligheten att lämna regeringen. Det är knappast någon överraskning att SFP kom till att det inte var värt att träda ur regeringen, särskilt som man lyckades koppla loss metropolområdet från tvångsskrivningen. Bedömningen att det var klokare att stanna i regeringen är lätt att hålla med om i det här fallet. Ett utträde hade inte ändrat på beslutet om tvångssammanslagningar men dramatiskt försämrat påverkningsmöjligheterna i fortsättningen.
Det som däremot är värt att reflektera över är att SFP litar på att riksdagens grundlagsutskott ska konstatera att skrivningen om tvångssammanslagningen inte är grundlagsenlig.
Det är möjligt att SFP har rätt. Det är till och med troligt. Men det är problematiskt att grundlagsutskottet de facto avgör allt fler politiska beslut. Det är som känt där tolkningen av grundlagen görs, och om ett lagförslag är grundlagsvidrigt kan det godkännas i grundlagsenlig ordning, alltså i två på varandra följande riksdagar. Eller så kan riksdagen med fem sjättedelars majoritet förklara lagen brådskande och därpå godkänna den.
Grundlagsutskottets medlemmar ska utgå strikt från grundlagen, inte från sin regerings- eller oppositionsställning, då de bedömer grundlagsenligheten. Det brukar utskottet klara av. Den senaste riktigt besvärliga frågan gällde just kommunreformen då grundlagsutskottet förutsatte att vårdreformen måste vara klar innan kommunerna ska ta ställning till sammanslagningar.
Det är regeringens sak att fatta politiska beslut. Att gång på gång lämna ifrån sig lagförslag där själva förfarandet blir en konflikt som ska lösas av grundlagsutskottet är inte klokt. Det urholkar regeringens politik och ställning men också grundlagsutskottets position.
Ansvaret för det här förfarandet är givetvis hela regeringens och särskilt statsministerpartiets. Men också de små regeringspartierna ska värna om politikens trovärdighet. Att godkänna kompromisser som man hoppas att grundlagsutskottet senare ska tillintetgöra är en farlig väg. Det som först känns varmt och skönt kan senare kännas kallt, vått och pinsamt.