Att bli upptagen i kretsen av de utvalda
Ledarkrönika
Stängningen av internatskolan Lundsberg i Värmland i Sverige väckte till liv en gammal debatt som aldrig slutat kytta under mossan i världens mest socialdemokratiska land. Lundsberg är uppenbarligen en elitskola som till sitt verksamhetssätt och sin natur återspeglar ett klassamhälle som borde ha slutat existera redan för årtionden sedan. Klasskillnader kan ju inte förekomma i jämlikhetens mönsterland och således skulle det bara vara rätt att stänga inrättningen, tycks reaktionen vara.
De ritualer eller nollningslekar med vilka de yngre eleverna får veta sin plats är utan tvekan en bild av klassamhällets struktur. De tvingas lyda minsta vink av de äldre eleverna och bland annat stryka deras skjortor. De blir kallade tarmäckel eller slavar och råkar ut för ofredanden. Brännmärkning av två elever med strykjärn blev droppen som för Skolinspektionen fick bägaren att rinna över.
Brännmärkning är ett tecken på att bli upptagen i en krets men kan också vara ett stigma som dömer till utanförskap. Eleverna i Lundsberg borde för länge sedan ha förstått att modernisera sina invigningsritualer. Känslan av utvaldhet kan uppnås också med rent symboliska gester.
I studentvärlden förekommer olika intagningsritualer, som även om de är föga seriösa bygger på underliggande premisser om att de invigda ska tillhöra en krets som har inflytande i samhället, vilket de i praktiken ofta kommer att ha. Ett utmärkande drag för överklassen är att tillträdet till den alltid är kodifierat. Det handlar om en social kod i ännu högre grad än om pengar och positioner.
Sett med en sidoblick österifrån är det aningslöst av en del svenska debattörer att försöka förneka klasskillnaderna. Det ger ett intryck av att människor som har en god ställning i samhället och ett formuleringsföreträde i debatten rullar ut en matta över någonting som de inte vill se. Därmed inte sagt att klasskillnader skulle saknas i Finland – det övre skiktet här i landet är av historiska skäl bara så mycket tunnare än i Sverige.
Det går inte att tala i termer av klass med den grovt tillyxade marxistiska distinktionen mellan arbetare och kapitalägare. Klasskillnaderna består av ett mycket finmaskigare nät som det inte alltid är lätt att få syn på. Klasserna är inte längre statiska som de tidigare varit, men det är fortfarande svårt för dem som inte har någonting att falla tillbaka på att få tillträde till de rum där det sitter människor som är vana vid att ta plats och använda inflytande.