Rapporten har ett uppblåst syfte
Det är en mindre sak att statsministern beställde en framtidsrapport utan att konkurrensutsätta den. Syftet med den är ett större politiskt problem.
I förrgår godkände regeringen en reform av forskningsinstituten och -finansieringen. I statsminister Jyrki Katainens (Saml) ord på vägen står följande: "Inte förrän information och forskningsresultat systematiskt används som stöd vid beslutsfattandet lever vi i ett informationssamhälle. (…) Syftet är att forskningen ska vara en strategisk resurs för samhällsutvecklingen och beslutsfattandet."
I går fick Katainen en kalldusch av justitiekansler Jaakko Jonkka. Han konstaterar att god förvaltning inte förverkligades då statsrådets kansli beställde forskningsprojektet "Modell för hållbar tillväxt" av en arbetsgrupp som leds av filosofen Pekka Himanen. Kraven på jämlikhet och öppenhet är undantagslösa när det gäller finansiering av oberoende vetenskapliga forskningar till stöd för det samhälleliga beslutsfattandet, även om de inte hör till upphandlingslagens tillämpningsområde.
Justitiekanslerns uppgift var att ta ställning till Katainens underlåtenhet att konkurrensutsätta framtidsskrivelsen, som har ett pris på 700 000 euro. Finansieringen är en sida av saken, den större biten handlar om på vilket sätt statsministern tänkt sig att redogörelsen ska vara en "strategisk resurs". Är den en forskningsrapport eller en idéspruta på ett allmänt samhällsfilosofiskt plan?
Regeringens framtidsredogörelse, som Himanens rapport är en del av, ska enligt programförklaringen identifiera utvecklingstendenser och ställa upp regeringens mål och strategiska riktlinjer, och ha ett möjligtvis stort inflytande på beslutsfattandet både under regeringsperioden och senare.
Det går inte att tänka sig att en framtidsrapport som sådan kan skrivas in i regeringens mål eller annat beslutsfattande. Rapporten kan bara vara ett bakgrundsmaterial bland andra, medan det är en bred debatt som bestämmer de politiska målen. En större överträdelse än den ohållbara finansieringen av Himanenrapporten är att regeringen gett den syften som inget enskilt forskningsprojekt kan ha.
Delvis har Himanens mellanrapport, "Den blå boken", fått oförtjänt förakt över sig. Det ska finnas plats för filosofiska samhällsbetraktelser bland den ändlösa räckan av ekonomiska kalkyler och teknokratiska utredningar. I slutrapporten borde de fluffiga formuleringarna få ett precisare innehåll.
I framtiden ska regeringen ha 70 miljoner euro till sitt förfogande för konkurrensutsatt forskningsfinansiering till stöd för samhällpolitiken. Ett mindre moment ska finnas för olika utredningar som inte behöver konkurrensutsättas.
Det blir större styrning av forskningens inriktning från regeringsborgen. Det är omöjligt att ha insyn i vad som behöver och vad som inte behöver konkurrensutsättas. Justitiekanslerns läxa till regeringen är att det är bäst att konkurrensutsätta allt, möjligen med undantag av de minsta utredningarna.