Tröskeln för enskilda förbund att dra sig ur är hög
Utåt såg det ut som en katt-och-råtta-lek mellan regeringen och arbetsmarknadsparterna om vem som kommer först med sina utspel. I verkligheten hade arbetsgivarna och löntagarna bakom ridån fört förhandlingar och haft kontakt med regeringen om vad som i stora drag är att vänta i reformpaketet. När det blev klart dök ett så kallat sysselsättnings- och tillväxtavtal på arbetsmarknaden upp som kaninen ur trollkarlens hatt.
En blandning av en euro- och procentlinje ger löneförhöjningar som är just så stora att facket inte behöver böja sig för en förnedrande nollinje. En eventuell flytt av söckenhelgerna till lördagar skulle innebära längre årlig arbetstid och på så vis en indirekt lönesänkning, och minska trycket på att avskaffa de så kallade Pekkanen- dagarna.
Det finns stötestenar i förhandlingarna om de förbundsvisa tillämpningarna av avtalet. En är att komma överens om en möjlighet att avvika från kollektivavtalet om det kan rädda arbetstillfällen.
När förhandlingarna ska vara klara i slutet av oktober bedömer parterna om avtalet är tillräckligt täckande och om regeringens åtgärder räcker. Ska löntagarna nöja sig med att det blir en indexjustering av inkomstbeskattningen och arbetsgivarna med att farledsavgiften halveras och banskatten för godstrafiken avskaffas för tre år? Det blir säkert inget avtal utan att vissa nyckelförbund är med, bland dem transportfacket.