Reformpaketet ser inte ut att räcka för att sy igen gapet
Finansminister Jutta Urpilainen målade bilden av ett svidande reformpaket som kommer att göra ont för alla. När huvudpunkterna ligger på bordet verkar det som att det är vissa grupper som får åtstramade villkor, som barnfamiljer och studerande. Den välbeställda medellöntagaren behöver inte tappa en droppe blod, på annat vis än att löneökningen blir så liten att reallönen rentav kan sjunka en aning.
På tio års sikt är det ett måste att arbetskarriärerna förlängs med två år. Det är ett slags uppoffring att vara tvungen att vara en längre tid i arbetslivet. Avskalningen av kommunernas uppgifter betyder att livet blir dyrare genom att man är tvungen att köpa en del tjänster som tidigare varit offentliga.
Produktivitetsökningen i den offentliga sektorn siktar på att det ska räcka med 1 000 nya personer i serviceproduktionen per år, utan att det tas ställning till om de anställs av den offentliga sektorn eller någon annan. I klartext betyder det att en större del av den offentliga servicen i framtiden sköts genom upphandling.
Frågan är om de rätt odramatiska ingreppen i medborgarens liv räcker för att förbättra den offentliga sektorns finansiella ställning med 9 miljarder euro till 2017, såsom det krävs för att sy igen hållbarhetsgapet. Paketet bygger på många antaganden om de ekonomiska effekterna av det. Aldrig har landet varit så beroende av ens en anspråkslös tillväxt som nu.