#Paris #Bagdad #Beirut
Flera bomber detonerade i samma stad för bara något dygn sedan. I Bagdad. Minst 18 rapporterades döda.
I Libanon var också fredagen den 13 en mörk fredag. Två bomber detonerade kvällen innan i en förort till Beirut och tog 41 människors liv. IS sade sig stå bakom dåden.
Fredagen var en nationell sorgedag i Libanon.
När vi såg vad som hände i Paris är det naturligt för alla som har bekanta där att oroa sig. Man vill genast ta reda på om ens nära och kära är oskadda.
Reaktionerna till dåden i Paris ställs i relation till ens egna relationer. Det är naturligt, men därför är det både viktigt och svårt att tala om proportioner av tragedi, plats och tid, mediebevakning - viktigt för att människor är lika värda, svårt för att vi riskerar ställa saker mot varandra och börja jämföra. Det ska vi aldrig göra, eftersom våld och berövande av liv alltid är det som vi är emot, som vi ska vara emot, var det än händer.
Men sorgen över proportionerna beskrivs bra av den libanesiska, fransktalande bloggaren Joey Ayoub, som skriver på bloggen Hummus for Thought.
"Det verkar också klart att världen inte bryr sig lika mycket om mitt folks död i Beirut som om andra människors död i Paris.
'Vi' får inte någon trygg-knapp på Facebook. 'Vi' får inga nattetida uttalanden av de mest inflytelserika männen och kvinnorna i världen och av miljontals människor online.
'Vi' förändrar inte politiska strömningar som påverkar livet för oräkneliga oskyldiga flyktingar.
Det kunde inte vara tydligare.
Jag säger detta utan någon som helst avoghet, bara med sorg."
Så skriver alltså Ayoub, som lägger in ordet "vi" i citationstecken, en markering som är garderande och ironiserande men lite farlig ändå.
När strålkastarljuset är starkt blir den optiska effekten att allt runtomkring ser mörkare ut. Därför behövs det ljus på Bagdad, Beirut, Mogadishu, överallt där det är farligt för människor att leva men som riskerar falla in i mörkret.
Det är inte kritik eller avoghet, som Ayoub skriver, bara sorg, att konstatera.
Vi måste vara på vår vakt med att ständigt, ständigt veta att all mänsklig tragedi är lika stor.
"Vi är inte en människokropp. Men jag känner verkligen att vi borde vara det nu", skriver Ayoub.
Det sägs att det första steget till att kunna göra något ont mot andra människor är att avhumanisera den man skadar.
Vi riskerar att avhumanisera oss själva om inte vi aktivt håller alla liv lika värda. Vi kan tända fler strålkastare samtidigt.
Transparens är viktigare än objektivitet, säger forskare Vilma Luoma-aho.
Graffitikonsten som pekade ut Vandabossar plockades ned och därmed gick staden från en pinsamhet till en annan.
Logga in för att kommentera.