Kommentar: Rosenröd framtid
Världen har insett att den inte är färdig. De hållbara utvecklingsmålen uttrycker att den vill gå framåt. Alla framsteg är önskvärda, låt vara att målen är överambitiösa, att ett jordiskt paradis inte skapas på femton år.
Helgen före sin 70:e generalförsamling i New York antar FN nog så behjärtansvärda mål, men de är som målade i rosenrött och tagna ur en sagobok. Bilden står i bjärt kontrast till verkligheten med terrorism, krig, flyktingkriser, ekonomikriser och en hel hop människorätts- och miljöproblem.
Ändå står hoppet till FN, alltså till oss alla. FN är en trög instans, men den enda som kan få oss att åtgärda eländet. Samtidigt: Om vi verkligen vill förbättra världen, då ska inte stormakterna i säkerhetsrådet lägga in veto vid krislösningar, då ska inte OECD skydda skatteparadisen, då ska inte Finland kapa biståndet och då ska inte Torneå bygga människomurar.
Vi måste förstå avlägsna och globala krisers orsaker och deras samband med vår vardag för att kunna ta i problemen där de gror. Att jämna terrorister med marken eller stänga gränser för syrier utplånar inte orsakerna, de ligger djupare än så.
FN:s generalförsamling väntas diskutera kriserna nästa vecka. FN är en rätt svag organisation. Den måste stärka sina muskler, sitt inflytande, genom bättre dialog och diplomati. Då kunde rosenrött åtminstone vara en skiftning i 2030 års värld.