Obama redo för bokslut?
– Det är första gången på sju år som jag inte behöver lyssna på Obamas årliga tal om nationens tillstånd. Ingen av mina kunder bryr sig om det.
Den åsikten uttalade en amerikansk vän igår när jag nämnde att jag skulle skriva en förhandsartikel om president Barack Obamas åttonde och sista exemplar av det traditionella och högtidliga talet.
Min vän jobbar för en PR-byrå, men vilka hennes kunder är ville hon inte avslöja. Med andra ord kunde jag inte ens gissa mig till varför Obamas tal inte intresserar dem i år. Men kommentaren fick mig själv att fundera på samma fråga. Intresset för talet och det sedvanliga ståhejet kring evenemanget verkar faktiskt nedtonat i år. En orsak är säkert den pågående presidentvalskampanjen som levererat nyhetskanalerna mer spektakulärt stoff än de kunnat önska sig i sina vildaste drömmar. Nyhetscheferna slipper skruva upp förväntningarna kring talet i hopp om att locka tittare;Trump och terrorismen gör det effektivare just nu. Men samtidigt går nationen genom svåra tider. Rädslan för terrorism är påtaglig. Misstänksamheten mot amerikanska muslimer hög. Förtroendet för presidentens politik i Syrien och Irak låg.
Polariseringen mellan vän och fiende skarp, såväl på hemmaplan som utomlands. Trots att ekonomin ångar på och arbetslösheten är låg, är det knappast en överdrift att säga att nationen är en aning i gungning. Men de här frågorna har presidenten redan berört i ett extraordinärt direktsänt tv-tal från sitt arbetsrum i Vita huset. Det talet gjorde föga för att föra hans belackare närmare hans anhängare, och det är svårt att se hur hans retoriska förmåga kunde ändra på den konstellationen ikväll.
Traditionellt brukar talet om nationens tillstånd bestå av en lång rad substansfrågor som presidenten vill försöka driva i kongressen under det påbörjade året. Det är inte att vänta i år. Ett av Obamas huvudsakliga budskap redan i fjol var att han gett upp hoppet om samarbete med kongressen och istället ämnade driva sin agenda på egen hand där grundlagen ger honom makten att göra det. Kärnavtalet med Iran var ett sådant. Likaså återupprättandet av de diplomatiska förbindelserna med Kuba. Och senast de nya åtgärderna för att förstärka kontrollen av vapenköpare. Det är blott en liten åtgärd vars laglighet kommer att prövas i domstolar runtom i landet, och större förändringar i vapenlagarna kommer inte att ske under Obamas presidentperiod. Det medgav han själv nyligen.
Visserligen kan kongressens godkännande av handelsavtalet för Stillahavsregionen eller reformeringen av rätts- och kriminalväsendet nämnas som lagstiftningsåtgärder han hoppas ro i hamn i år, men det som Obama förväntas betona mest är dels hans egna bedrifter under de senaste sju åren och dels de mål han hoppas nationen ska nå i framtiden. Han kommer sannolikt att påminna om hur ekonomin kollapsat när han övertog presidentposten och hur den nu står på stadiga ben. Han väntas rikta folkets uppmärksamhet till det faktum att miljoner amerikaner som tidigare saknade sjukförsäkring nu har en sådan. Påpekanden om framgångarna i kampen för sexuell jämlikhet skulle förvåna lika litet som hänvisningarna till klimatåtgärder och de förnybara energiformernas frammarsch.
Om förhandsuppgifterna stämmer blir talet med andra ord mer ett bokslut av Barack Obamas presidentpost än en shoppinglista för det kommande lagstiftningsåret. Han vill beskriva för det amerikanska folket vilket tåg han satt USA på och vart spåret leder. Underförstått finns också en varning till väljarna inför valet i höst; en republikansk seger kan få tåget att spåra ur.