Clowner i högform
Den amerikanska presidentvalscirkusen är ett skådespel där risken för fiasko är ständigt närvarande.
När kandidaterna drar ut på kampanj klär de sig i en roll som medarbetare, experter och allehanda rådgivare tillskrivit den bästa segerchansen. Om avståndet mellan kandidatrollen och den äkta varan växer sig för stor uppstår en falskhetsklyfta där agerandet blir motstridigt och förvirrande och trovärdigheten äventyras. Då är en kandidatkrasch nära.
Varken Hillary Clinton, Ted Cruz, Marco Rubio eller Rand Paul, de fyra kandidater som hittills gett sig med i leken, är än så länge nära att krascha, men samtliga har redan hunnit visa hur svårt det är att kalibrera sitt budskap och sin kandidatroll med verkligheten.
Ta den republikanska rabulisten från Texas, Ted Cruz, vars strategiska val var att vädja till den religiösa högern. Han startade sin kampanj på en stor scen på ett ultrareligiöst universitet, med ett uppträdande som liknade en predikan i någon av landets megakyrkor. Han talade som om var det Gud, inte John Adams och hans polare, som skrev landets konstitution. I sin religiösa glöd liknade han en man som i sitt ämbete följer en högre röst i stället for sin egen. USA är ett religiöst land, men få vill ha en fanatiker i Vita huset.
Rand Paul, libertarianen från Kentucky, vars största utmaning är att visa att han har mera presidentkaliber än den populära men udda och originella fadern Ron. Också han före detta presidentkandidat. Paul hann inte många dagar in i sin kampanj innan han snäste av en yngre kvinnlig journalist, som ställde tuffa och obekväma politiska frågor. I en handvändning avslöjade Paul både sin brist på erfarenhet och professionalitet, och sin benägenhet till sexism. Vägen till en presidentauktoritet blev i ett nafs lite längre för Rand Paul.
I sitt första tal som presidentkandidat sa Marco Rubio i sin tur att han är unik när det gäller lämplighet för presidentposten. Unik? Verkligen? Rubio är en 43 år gammal senator som ser ut som nitton, och som uträttat noll stordåd under sina första år i Washington. Ändå kallar han sig unik? Rubio har ett trovärdighetsproblem som förvärras av överivriga försök att övertyga väljarna om det motsatta.
Och sedan har vi Hillary Clinton, vars valvideo fokuserade betydligt mer på strategiska väljarsegment som kvinnor, samkönade par och spansktalande personer, än på henne själv.
Efter att videon publicerades, åkte Clinton på kampanj till Iowa i en bil. En 1 500 kilometer lång ”roadtrip” för en 67-årig kvinna som erkänt att hon inte kört bil på nästan 20 år, och som under de senaste två decennierna inte skulle ha drömt om något annat än ett privatplan för en resa som denna. Och toapauserna med ”spontana” möten med så kallat vanligt folk, behändigt utlagda på twitter? Detta från en kvinna som inte stigit ut ur sitt hem utan livvakter på över 20 år, men vars strategi nu är att lyssna på den lilla människan.
Lycka till Hillary och alla andra kandidater som ännu inte startat sina kampanjer. Kör hårt, men se upp för den lurande falskhetsklyftan.
Transparens är viktigare än objektivitet, säger forskare Vilma Luoma-aho.
Graffitikonsten som pekade ut Vandabossar plockades ned och därmed gick staden från en pinsamhet till en annan.
Logga in för att kommentera.