En obskyr poet i år?
”Det blir nog nån obskyr manlig poet”, säger en bekant apropå årets Nobelpris i litteratur, som tillkännages på torsdag. En gissning så god som någon, eftersom fjolårets vinnare Alice Munro var läst av många, kvinna och prosaist.
Den franska matematikern och poeten Jacques Roubaud (f.1932), medlem av Ouipo-gruppen, som en av deltagarna i HBL:s enkät föreslår här intill, skulle sitta bra. Men vi ska inte heller glömma gamla vadslagsningsfaktotum som sydkoreanen Ko Un, den stora australiensaren Les Murray eller syriskfödda libanesen Adonis. Av dem skulle nog Ko Un vara den politiskt minst komplicerade, medan Murray med sin trotsiga red neck-hållning kan kännas fel trots många drabbande och läsvänliga dikter, och Adonis – i dag apolitisk poet, på 1960-talet talskrivare för Yasser Arafat – på grund av läget i arabvärlden skulle se ut som ett statement. ”Kanske nån human israel”, gissar en annan bekant och föreslår Amos Oz eller David Grossman.
Varken kenyanen Ngugi Wa Thiong’o eller somaliern Nuruddin Farah har varit särskilt mycket framme i den skandinaviska offentligheten under det senaste decenniet, liksom inte heller algeriskan Assia Djebar, men det borde inte vara något hinder för Akademien.
Ett intressant namn är den vitryska essäisten Svetlana Aleksijevitj, född i Ukraiana under Sovjettiden och verksam på ryska. Hennes intervjubaserade essäistiska romaner Bön för
Tjernobyl, Kriget har inget kvinnligt ansikte och Tiden second hand: slutet för den röda människan skulleinnebäraen genreutvidgning mot det dokumentära och samtidigt det fösta ryska priset sedan dissidenten Joseph Brodskys 1987. Dessutom skulle det rikta ljuset mot det postsovjetiska samhällets humanitära aspekter, i stället för Putinväldet och stormaktspolitiken.
Den norska dramatiken Jon Fosse och den japanska prosaisten Haruki Murakami är namn som dyker upp på vadhållningslistorna den här tiden på året. Sofi Oksanens namn har valsat omkring på nätet de senaste dagarna efter att nyhetsbyrån AP lyckades lirka ur DN:s kulturchef Maria Schottenius någonting om att Oksanen förr eller senare nog kommer att få priset. Oksanen, liksom nigerianskan Chimamanda Ngozi Adichie, har ett lysande och lovande men litet författarskap bakom sig och förhoppningsvis mycket framför sig, så på sikt är det ingen dålig idé.
Vore Nobelpriset ett mått på en författares betydelse i mitt personliga läsliv skulle Akademien för min del få välja i blindo mellan tre. Karl Ove Knausgård har skrivit ner sig i sig själv tills han hittat en språklig reservoar för psykiskt liv som delas av väldigt många. Den polska romanförfattaren och essäisten Olga Tokarczuk har skrivit om såväl det gamla Europas gränstrakter och deras tragiska skönhet, som om djurens rättigheter och rörelsens nödvändighet. Engelska Hilary Mantel har rehabiliterat den historiska romanen i sin pågående trilogi om reformatorn Cromwell, men också skildrat djävulens framfart i det provinsiella England och sjukdomens härjning i sin egen kropp, vilt och rått och storslaget.