Det är attityden som räknas
Snacket inför årets Flowfestival har handlat mycket om de höjda biljettpriserna och, jämfört med flera tidigare år, bristen på riktigt exotiska superstjärnor till huvudartister.
Snabbt vande vi oss med att promotor Tuomas Kallio varje år ska ställa upp höjdare som Björk, Kanye West eller Nick Cave plus en bred dukning av genretoppar och okänd diggarmusik av garanterad kvalitet.
I år får Kallio åter svara för sitt berömda citat ”Flow har inga huvudartister, det är Flow själv som är huvudartisten”, som han fällde då Lykke Li 2011 ställde in på kort varsel och Kallio vägrade lösa tillbaka biljetterna från besvikna besökare. Följande år gjordes ändå ett undantag från policyn då först Bobby Womack och sedan ersättaren Frank Ocean sent måste strykas från rostern.
Vissa kritiker har gott så långt som att kalla årets Flow ”en musikfestival bland andra” och jämfört med Ruisrock, men så långt (ner) är det ojuste att gå. Artisterna på Flow är fortfarande genomgående sådana som njuter stor respekt inom musikvärlden oberoende av vad man råkar tycka om deras specifika musikstilar.
Många är stil- och genreikoner, pålitliga kvalitetsleverantörer med en viss intelligens och allvar i sitt förhållande till det musikaliska hantverket. En attityd som är svår att sätta fingret på tycks genomsyra Kallios handplockade Flowartister.
Undantagen finns såklart bland de 126 namnen på årets lista, och personligen undrar jag varför Manic Street Preachers bjöds att återvända till Finland efter deras utdragna och dötråkiga konsert på The Circus i maj.
Sent tillkomna Skrillex fick också många ögonbryn att höja sig – ”är han inte mainstream och förbrukad” – och ytterligare en handfull andra kunde man kanske finna på vilken folkfest som helst i landet, men ju mer jag tittar på programbladet, desto solidare känns årets utbud.
Den gamla sanningen om "ju lägre förväntningar, desto större chans att överraskas positivt" har sällan haft så bra möjlighet att förverkligas som i år.