Mig rånar ni inte!
Åttans spårvagn är nästan tom. Några välklädda herrar sitter längst framme. Vid Maria sjukhus kommer de till dörren i mitten där jag står vid kortläsaren. Plötsligt känner jag en rörelse mot min rygg och tar ett steg framåt. Efter en kort paus känner jag rörelsen igen. Som om någon grävde i min ryggsäck.
Några snabba tankar rusar genom huvudet och jag vänder mig om så att ryggsäcken hamnar mot fönstret. Jag ser hur en hand täckt av en halsduk drar sig bakåt. Mannen har en stickad mössa med tofs, halsduk, svart jacka och byxor. Han står snett bakom mig. Jag tar av mig ryggsäcken och ser att den är öppen. Jag knackar mannen på armen och skriker på finska: ”Du har grävt i min ryggsäck!” Han sätter fingret framför munnen som för att hyssja mig. Hans kompis i klarblå sportjacka står framför mig och hans bruna ögon ser lätt förvirrade ut. Bredvid står den tredje med ryggen till, helt i svart med en ryggsäck av fint märke över axeln.
Jag gräver i min ryggsäck, trevar i plånboken, kollar att telefonen är kvar och att inget fattas och sedan skriker jag en gång till samma sak till mannen som grävde i ryggsäcken. Åter lägger han fingret framför munnen. Jag blänger argt och han som står framför mig ser ansträngd ut. Ingen säger ett ord och ingen i spårvagnen reagerar. Vid nästa hållplats hoppar de ut men utan brådska. Som om de övervägde ännu ett försök. Jag är rasande.
Men mot dem hade jag inte haft en chans. De såg ut som turister, storvuxna, bredaxlade och kortsnaggade med undantag av den lönnfete som grävde i väskan. Hans blonda hår stack fram under mössan.
Kvinnan snett bakom måste ha sett allt men hon pratade i telefon. Det konstiga är att ingen brydde sig fast jag skrek.