Dan Kronqvist: Lappland ur alla synvinklar
En tv-serie som utspelar sig i norra Finland och i princip i Lappland är per definition rätt vacker att se på. Det är en naturaförmån. Årstidernas färger, de hisnande landskapen och allt det där.
Jag missade Flammande nord (Taivaan tulet) på TV2 när serien sändes första gången för ett par år sedan, men nu är jag svårt beroende. Det finns flera orsaker.
Kari Väänänens serie har i och för sig spretat åt många håll rent dramaturgiskt under de avsnitt som rullat fram hittills. Poängen är att det handlar om utveckling. Huvudpersonen Rauni Väänänen (Ria Kataja) har jobbat i Esbo, men återvänder till polishuset i Kemijärvi och försöker återfå kontakten med sin dementa far. Det är kärnan i intrigen.
I början av första säsongen presenterades många av personerna i serien som ett slags karikatyrer ur verkligheten, men om man nu samkör något avsnitt därifrån med andra säsongen märker man snabbt att lyteskomik och fördomar har gett vika för personlighetsdrag och själsligt djup. Kvar finns nästan bara polischefens tv-amerikanska uttryck med exotiskt uttal.
De ”fyrfota vännerna” på puben som under den första serien verkade vara sällsynt realistiska karikatyrer, innan man kom ihåg vilka verkliga människotyper man träffat till och med i Berghäll i Helsingfors, har antagligen slagit rekord i personlighetsförändring. I en underintrig som kunde vara framdrömd av en ung och relativt nykter Paasilinna sköter de fyra arbetsskygga hembrännarna nu kollektivt jobbet som pappa åt en liten kille som kan vara son till någon av dem, ingen kan vara riktigt säker efter den midsommaraftonen. Socialen är försiktigt på deras sida så länge huset är städat och papporna nyktra, och i stort sett verkar det fungera. Jämfört med verkligheten är det här en förtjusande lösning.
Industribossen som under de första avsnitten verkat vara osannolikt fyrkantig har äntligen hittat sig själv, slutat att infinna sig på jobbet och ägnar sig numera åt asiatiska krigsövningar, nattliga vargtjut och hjärtsmärta. Han har nyss fått sällskap av den strikta socialtanten som äntligen insett varför vi lever här på denna jord.
Kommundirektörskan som länge levt ensam med sin dotter har kommit över sina nojor och har hittat en industriboss att ägna sig åt.
Enda problemet för en som prickar in alla avsnitten är Ismo Alankos musik. Den sätter sig som ett glatt och exotiskt virus i huvudet, och det krävs vanligen någonting radikalt annorlunda på hög volym för att få bort den.
Lappland är för många en smått mytisk plats, men det är också en vardagsmiljö för rätt många finländare. Väänänen har klarat sig ur den vanliga fällan och låter oftast miljön vara bara miljö. Man skymtar någon enstaka ren och man åker snöskoter och skidor, men det tjafsas inte om midnattssol och sånt. Livet är vardagar och något enstaka veckoslut. Enligt den mallen rullar Flammande nord framåt så länge det är möjligt.