Konsten att lägga av i tid
Det vackra med sport är att spelet alltid, förr eller senare, besegrar spelaren. Somliga är lyckliga nog att bemästra det en tid, men i slutändan förlorar spelaren alltid. Hen mister sin skicklighet, kroppen slits ner och ödmjukhet tar över.
Så här uttryckte sig Washington Posts sportkolumnist Jerry Brewer, när en av alla tiders största basketspelare, Kobe Bryant, för en dryg månad sedan meddelade omvärlden att han lägger av efter pågående säsong. Trots Brewers något ödesmättade språk har han rätt. Alla idrottare går detta öde till mötes, frågan är bara hur var och en väljer att hantera situationen.Kobe Bryants beslut att pensionera sig kom inte som en stor överraskning.
De senaste åren har den 37-årige Bryant brottats med svåra skador och sjunkande prestationsförmåga. Han har dessutom spelat i ett lag, Los Angeles Lakers, som genomgår en trög återuppbyggnadsprocess och saknar alla chanser att vinna mästerskap de närmaste åren. Det oväntade var sättet på vilket Bryant valde att meddela om sin reträtt. Inga presskonferenser, inga ceremonier, blott en dikt vars viktigaste rader löd, fritt översatt, ungefär så här;
”Mitt hjärta kan ta stötarna.
Mitt humör kan hantera slitet.
Men min kropp vet när det är dags att ta farväl.”
Bryant twittrade dikten till sina över 8 miljoner följare och blev med ens en av världens mest lästa ”poeter”. Hans alster analyserades till och med av poesiprofessorer, av vilka C.D. Wright på Brown University, i en intervju för Vice Sports, jämförde basketstjärnans avskalade stil med Pablo Neruda.
Huruvida professorn menade allvar eller inte är svårt att säga men det saknar betydelse i sammanhanget. Det viktiga är att Kobe Bryant tog kommando över sitt eget öde innan någon annan gjorde det. När budet om Bryant spred sig förvandlades den pågående säsongen från en potentiell kräftgång till en glad avskedsturné. Istället för tilltagande kritik på läktarna och i pressen, hyllas han av basketentusiaster landet runt som kommer för att se hans sista besök i staden. Då och då spelar Bryant fortfarande så bra att reportrarna anser sig tvungna att fråga om han ångrar sitt beslut.
– Nej, det är dags, sa han senast för några dagar sedan.
Den svarta mamban, som smeknamnet lyder, gjorde allting rätt. Han fattade beslutet innan han sjunkit pinsamt långt från sina storhetsdagar. Han drar sig tillbaka på sina egna villkor, innan de enstaka glåporden bildat en hånande kör. Så vill man att en legend lägger av.
Där Bryant agerade i grevens tid, har en annan legend antagligen väntat för länge. Denver Broncos quarterback Peyton Manning har vunnit en Super Bowl och valts hela fem gånger till ligans bästa spelare. Han har flest touchdowns genom tiderna och han äger också rekordet för touchdowns för en säsong. Sammanlagt innehar han femton olika NFL rekord. Han är en spelare som länge åtnjutit högsta möjliga respekt som en av de största genom tiderna, men i dag är han petad. När Denver Broncos senare idag spelar sin sista grundseriematch mot San Diego Chargers står han med största sannolikhet vid sidlinjen som reserv, detroniserad av sin lärling Brock Osweiler. Manning kan skylla på skador, som 39-åring har han haft sin beskärda del av dem, men mest handlar det om att han inte längre är den quarterback som ger laget bästa segerchansen. Innan Manning ådrog sig sin senaste skada petades han i matchen mot
Kansas City Chiefs efter en av de sämsta quarterback-prestationerna ligan någonsin bevittnat.
Han hade nästan lika många passningar till motståndaren som till de egna spelarna. Där Kobe Bryant avslutade sin karriär med samma auktoritet och värdighet han uppvisade på planen, har Peyton Manning förödmjukats av en medioker tränare.
Det är lätt att vara efterklok och förkunna att Manning borde ha lagt av efter förra säsongen innan djupdykningen började, precis som Bryant gjorde. Men i ärlighetens namn var beslutet lättare för Bryant som vunnit hela fem mästerskap. Trots sin storhet har Manning vunnit endast ett och han har länge försiktigt kritiserats för att inte vara som bäst i de stora ögonblicken.
Måhända kände Manning att han hade någonting kvar att bevisa för omvärlden, och om det var så, kan man knappast klandra honom för det. Det det visar är svårigheten för idrottsstjärnor, som i hela sitt liv strävat efter seger och storhet, att veta när det är dags att tacka för sig och lämna strålkastarskenet åt nya förmågor. Bryant valde rätt. Manning antagligen fel. Hur går det med Tiger Woods månntro?