De friska fläktarnas liga
De fyra-fem stora parkerar normalt sett då i toppen av tabellen men säsongen 2015–2016 står ligan knappt att känna igen.
1995 vann Blackburn Rovers ligan. Då med Alan Shearer och Chris Sutton som målsprutor och med stålmogulen Jack Walkers oändliga miljoner som färdmedel.
Efter det har mästaren hetat Arsenal, Chelsea, Manchester City eller Manchester United och hur rolig säsongen än varit hittills är det ytterst lite som talar för att den onda cirkeln skulle brytas. United vinner knappast och Chelsea försvarar garanterat inte titeln, däremot är det svårt att se Leicester stå emot Arsenal och City hela våren. Tottenham? Större chans än Leicester men Spursfansen vore garanterat nöjda med en plats i Champions League.
Senast runt nyår brukar tendenserna vara mycket klara i England. De fyra-fem stora parkerar normalt sett då i toppen av tabellen men säsongen 2015–2016 står ligan knappt att känna igen. Leicester och Crystal Palace återfinns bland de fem bästa, Watford ligger åtta medan Stoke på nionde plats spelar en urhäftig fotboll.
I bottnen finns fallna storheter som Aston Villa, Newcastle och Sunderland. Villa får ta steget ner och under rådande premisser är det inte säkert att en av Englands mest klassiska klubbar tar steget tillbaka i den närmaste framtiden.
De engelska klubbarna kan betala spelarlöner övriga ligor bara kan drömma om. Undantaget Real Madrid, Barcelona, PSG och Bayern München. Orsaken stavas tv-avtalen där Premier League gör slarvsylta av sina konkurrenter nere på kontinenten. Det senaste avtalet som gäller för säsongerna 2016–2019 ger klubbarna inkomster på över sju miljarder euro. Summan avser bara rättigheterna hemma i England. Utöver det tillkommer ett par miljarder euro för rättigheterna utomlands.
Dylika summor gör det möjligt för så gott som varje klubb att utmana också de stora allt oftare. Om pengarna används vettigt alltså och inte som exempelvis Louis van Gaal som köpt spelare för cirka 350 miljoner euro under sina 18 månader på Old Trafford och ändå får sitt lag att spela korplagsfotboll vecka ut och vecka in. Manchester United är visserligen inte lika beroende av tv-pengar som Leicester, Stoke eller Crystal Palace men att slösa bort pengar så lättvindigt som United, Chelsea och Manchester City gjort under de senaste åren borde kriminaliseras.
I La Liga kan klubbarna förhandla fram sina egna tv-avtal vilket ytterligare förvränger konkurrenssituationen till Real Madrids och Barcelonas fördel. I Frankrike är PSG helt oberoende av tv-pengar tack vare sina penningstinna araber, Bayern München driver klubben som ett företag och har på tyskt manér sett till att diversifiera verksamheten. Bayern och PSG kammade säsongen 2013–2014 in 85 miljoner euro sammanlagt för tv-rättigheterna. Då QPR åkte ur Premier League i våras fick laget drygt 95 miljoner euro. Vinnarna Chelsea fick 145 miljoner euro. Fördelningen är med andra ord ganska rättvis, vilket fallet alltså inte är i La Liga.
De stora pengarna ger i bästa fall en sundare konkurrens inom Premier League. Klyschan ”alla kan slå alla” har aldrig stämt bättre än denna säsong. Aston Villa undantaget. En jämn, oviss liga smäller alla gånger högre än det rätt tröttsamma envig exempelvis La Liga utvecklats till.
På avigsidan finns framför allt det faktum att allt flera mediokra spelare får alltför hög lön. I dag behöver du verkligen inte vara någon större stjärna för att casha in över 50 000 pund i veckan.
I en perfekt värld skulle klubbarna satsa mera på infrastruktur och juniorverksamhet. På bekostnad av den kapprustning som ibland påminner om den fjantiga kampen om rymden USA och Sovjetunionen utkämpade då kalla krigets vindar blåste på 80-talet.
Åtminstone kunde klubbarna, tränarna och dessa eviga sportchefer tänka till och faktiskt fundera över vilka sorts spelare laget verkligen behöver. I dagens läge är det spelarnas och kanske framför allt agenternas marknad. Med ett överutbud av duktiga spelare går det att nå framgång också med mindre resurser.
Leicester är ett utmärkt exempel på detta. Scouta noggrant och köp det du verkligen vill ha. Succéduon Riyad Mahrez och Jamie Vardy har kostat Leicester drygt två miljoner euro totalt. Eliaquim Mangala och Wilfried Bony belastade Manchester Citys bankkonto med 85 miljoner euro. Vilken duo har gjort större nytta för sitt lag?
Ett lönetak inom den europeiska fotbollen vore det optimala men ett dylikt förslag skulle aldrig accepteras av de största klubbarna och sannolikt skulle det strida mot en hel drös lagar inom Europeiska unionen.
Så vi får också i framtiden dra på munnen åt Wayne Rooneys 370 000 euro i veckolön och fundera över om han faktiskt är så mycket bättre än Jamie Vardys 13 000 euro i veckan gör gällande. Vardy behöver visserligen inte misströsta särskilt länge. Senast i sommar kommer hans lön att femfaldigas. Minst.