Vad f-n är det som händer?
På ena sidan sommaren stod José Mourinho med Englands i särklass bäst fungerande lag. På andra sidan sommaren – fem månader efter att ligatiteln återvände till Stamford Bridge – står José Mourinho med Englands sämst mående spelartrupp.
Hur går den ekvationen ihop? Den ska inte gå ihop.
Det här är Chelsea FC – ett av Europas dyraste klubblag. Det här är José Mourinho – en av Europas mest medaljtyngda tränare.
Det här är – vid första anblick – helt ofattbart.
Vad f-n är det som händer, Chelsea?
Inte ens José Mourinho verkar ha svaret på den frågan just nu. Det känns som portugisen försöker lägga patiens med 50 kort i kortleken.
Om vi backar ett steg finns det ändå linjer att sammanfoga, trådar att knyta samman. För att förstå, för att inse att inget är en slump, för att se mönster.
José Mourinho har byggt upp ett helt livsverk på att det är "vi mot dem". Han har en bakgrund där hans rika familj tappade allt i samband med att den portugisiska diktaturen föll.
Familjen riktade all uppmärksamhet mot de nya makthavarna. De var bland de hårdast drabbade. De kände sig förfördelade. De kände konspirationsvindarna dra in över den portugisiska landsbygden.
Sedan dess har Mourinho känt på sig att folk vill trycka ner honom i skorna. Hans otroligt framgångsrika tränarkarriär har varit en sluggerfajt för att hävda sig. Motbevisa de som inte tror på dig.
Nu – två månader in på en fotbollshöst som har gett alla kritiker öppet mål från fyra meter – står portugisen än en gång utan vänner.
Det är ju inte så att portugisen är dum. Han ser tabellen, han ser resultaten, han ser bristerna.
Men han ser också tvister, komplotter och konspirationer som ingen annan ser. Om man har byggt upp lag med en "vi mot dem"-attityd, drar man sig inte heller för att tro på konspirationsteorierna.
Och då hittar man förklaringarna.
Efter 3–1-förlusten mot Southampton på Stamford Bridge för några veckor sedan laddade José Mourinho bössan och slog till med en sådan skottsalva att det blev komiskt.
En intervjufråga, ett sju minuter långt svar.
José Mourinho grävde fram alla lik ur garderoben. Domarna – dessa stackare – kapades längs med fotknölarna.
Domarna, som alltid motarbetar Mourinhos lag enligt honom själv, har varit ett av hans favoritsamtalsämnen genom åren. I sitt sätt att leda lag har portugisen alltid fokuserat på utomstående faktorer.
Han har ställt sig själv i skottregnet för att skydda spelarna, skydda sin borg.
Det är en komplicerad ledarstil. Det ger dig inga vänner. I stället samlar du på fiender.
När den turbulenta sista säsongen i Madrid tog slut, fanns det så mycket minerad mark att laborera med att Chelsea – där han fortfarande är uppskattad – var ett av få trygga alternativ. Nu håller det på att gå åt skogen – igen.
Mönster återkommer nämligen.
På 2000-talet har José Mourinho varit en av de mest framgångsrika tränarna. Han har en medaljsamling som gör tränarkollegor avundsjuka, men använder samtidigt metoder som få vill ta till.
Mourinho är ett osäkrat gevär. Man vet aldrig när det smäller. Det enda man vet är att det kommer att smälla.
Nu har han nått den punkten i Chelsea. Tredjesäsongshelvetet.
Nu är han arg på klubbens läkare, medierna, domarna, klubbledningen, FA, egna spelare, Arsène Wenger.
Snart får städerskan på Cobham sig också en lavett.
Under tiden har Chelsea rasat i ligan, förlorat i Champions League och åkt ut i ligacupen. Hans cyniska fotboll – som står i kontrast till hur han utbildades i Barcelona – fungerar inte.
– Tydligen är resultaten viktigare än något annat nu. I våras – när vi vann många matcher – var vår spelstil problemet. Det är konstigt, säger Mourinho.
På lördagen åkte Chelsea på ett nytt bakslag mot Liverpool.
Säsongen kan fortfarande räddas från ett fullständigt fiasko, men då måste laget börja vinna matcher omgående.
Kan Mourinho ordna det?
Mönstret talar sitt tydliga språk.