Klagobrev från ett bortglömt fan

Den kommande säsongen skulle ha blivit min tionde med säsongskort för Blues. Ända sedan jag i de tidiga tonåren började brinna för Esbohockeyn har jag gått till arenan i Hagalund så ofta som studier och jobb tillåtit. År efter år, trots att Esbolaget inte alltid varit det lättaste att heja på.

Men nu verkar det som att det ändå är slut. I slutet av april började jag kika i posten efter det sedvanliga säsongskortsanbudet. Tiden gick men inget dök upp. Det såg tomt ut också i mejlboxen, så jag klickade in mig på lagets hemsida och fann både priser och ett meddelande om att de som haft säsongskort under förra säsongen får post i början av maj. Nu är vi redan halvvägs in i juli och träningssäsongen inleds om bara ett par veckor, men fortfarande har jag inte hört ett knyst från Blues.

Samtidigt är Blues det lag i hockeyligan som verkligen inte har råd med att bli av med en endaste tittare. Med sin skrangliga ekonomi och det svaga intresset för laget hade man trott att Blues skulle göra allt i sin makt för att hålla i de gamla, lojala kunderna.

Även om Bluesorganisationen gjort milslånga framsteg under de senaste åren, speciellt när det gäller marknadsföring och sociala medier, brister företagets verksamhet ändå vad beträffar en av de mest grundläggande affärsfunktionerna – att sälja till potentiella kunder. Det här är inte första gången det sker, och tyvärr är Esbolaget inte heller ensamt om det i ligan. Lagen på plan spelar proffshockey, men på klubbarnas kontor verkar agerandet ibland vara ledsamt amatörmässigt. Om man inte klarar av att behålla de trogna kunderna är det totalt bortkastade pengar att satsa på marknadsföring för att locka till sig nya.

Självklart kunde jag själv ta kontakt med Blues. Varför gör jag då inte det? För att jag känner mig bortglömd på grund av deras slarv. Efter att jag och min pappa genom åren spenderat tusentals euro på säsongskort samt mat och dryck under matcherna, känns det ganska illa att åter punga ut flera hundra euro på en organisation som inte tycker att man är värd ens ett ynka e-postbrev. Det må vara företagskunderna som hämtar in de stora pengarna till hockeylagen, men det som klubbarna ibland verkar glömma är att det i slutändan är anhängarna som gör laget till vad det är. Utan fansen har klubbledningen bara en värdelös produkt att sälja, som knappast något företag i landet är villigt att betala för. Den vanliga publiken borde därför vara prioritet nummer ett.

Om ni på kontoret i Idrottsparken läser detta: kolla upp att ni faktiskt kontaktat alla som haft säsongskort i fjol. Om inte, ta och ring upp dem omedelbart! Ni har inte råd att slarva bort oss som orkat stå för Esbo i vått och torrt.

P.S. Kanske ni ännu kan sälja ett säsongskort till mig också.

Skribenten är sommarvikarie på sporten och har haft Blues säsongskort i flera år.