Pontus Kyander: Vi behöver institutioner med politiskt mod
Det är dags att vi tydligt ställer krav på konstinstitutionerna. Vare sig de vill det eller ej har de en politisk roll att spela. De är inte neutrala arenor.
Vi pratar gärna om konstens roll i tider av konflikt och politiska utmaningar. Det tas för givet att det handlar om konstnärernas ställningstaganden. Alltför sällan talar vi om att konstmuseer och konsthallar har en politisk roll att spela.
Ai Weiwei har skapat rubriker genom många och modiga politiska motståndshandlingar. Han har arresterats av de kinesiska myndigheterna, blivit åtalad och dömd för synbarligen mer inbillade än verkliga brott – och misshandlats vid upprepade tillfällen.
Nu har Ai Weiwei dragit tillbaka ett stort verk som visas på grupputställningen ”A New Dynasty – Created in China” på ARoS konstmuseum i Århus i Danmark. Skälet är uppenbart och har uppmärksammats i medierna. Ai Weiwei som befann sig på den grekiska ön Lesbos upptagen med nya projekt som relaterar till flyktingsituationen i världen, blev chockad över nyheten om Danmarks åtstramade flyktingpolitik – inbegripet extraordinära åtgärder att beslagta värdeföremål, smycken och kontanter över 10 000 danska kronor, försvårande av familjeåterförening och kraftigt reducerat ekonomiskt stöd.
ARoS reaktion är talande för hur stora institutioner på våra breddgrader numera förhåller sig till det som uppfattas som ”politik”. Konstnärens handling går ut över publiken, hävdar museets chef Erlend Høyersten. ”Jag har stor respekt för Ai Weiwei och hans aktivism, men vi är en självständig fond och har inget att göra med den danska regeringens beslut”, säger han till Danmarks Radio. Inte en fena rörs som kan uppfattas som ett stöd för konstnären när denne visar en tydlig politisk och humanitär position. Det Danmark gör drabbar flyktingarna och arbetet för att skydda mänskliga rättigheter och värderingar i Europa och världen. Inte heller flyktingarna har något att göra med den danska regeringens beslut. Men de drabbas. Nu drabbas även ARoS Kunstmuseum av regeringens politik.
Helt annorlunda förhåller det sig med Ai Weweis danska gallerist, Jens Faurschou. Även en utställning i Köpenhamn på Faurschou Foundation avbryts av konstnären. Galleristen stöttar sin konstnär utan reservationer, meddelar DR Kultur.
För mig är detta den upp-och-nervända världen. Vi är vana att se privatgalleristerna som cigarrökande profitörer, medan de offentliga institutionerna är en del av en fri offentlighet – med ”armlängds avstånd” till politikerna. Men här står galleristen på konstnärens sida, även till ett högt ekonomiskt pris. Institutionen kan på sin höjd förlora publik – även det är högst tvivelaktigt.
I Århus sitter en museichef som är rädd för att utmana lokala och nationella politiker, utan insikt om att samarbetet med en konstnär bygger på ett förtroende, och att det faktisk finns ett lojalitetsband, en skyldighet att stå bakom konstnären inte minst när dennes position är välkänd och en del av konstnärskapets kärna.
Det är dags att vi tydligt ställer krav på konstinstitutionerna. Vare sig de vill det eller ej har de en politisk roll att spela. De är inte neutrala arenor. De är aktörer i ett offentligt samtal, och om konstnärerna är modiga måste också institutionerna visa mod.
Pontus Kyander är konstkritiker och tidigare museidirektör.