Pontus Kyander: Min mammas tystnad
Min mamma sjöng aldrig.
Någon gång när jag var liten hörde jag ett väsande ljud, kvävt och lite skrämmande. Det var en melodi som henne själv omedvetet letat sig uppför strupen men aldrig riktigt fick flykt och rum i den mer resonansrika munhålan. Hon avbröt sig genast när hon märkte att hon var iakttagen.
Hon tålde heller inte beröring som kunde uppfattas som intim – inte heller från oss barn. Det fanns en tystnad och reservation hos henne som gick bortom ren blyghet.
Hon talade heller inte mycket om sin barndom. Inte alls egentligen, inte såvitt jag kan minnas, inte med mig. Jag vet att hon om somrarna åkte från Tammerfors till landet i Kangasala som hennes mor kom ifrån, för det fanns bilder av henne och hennes syster ridande på hölass från 1930-talet. Det ser ut som en lycklig tid. Före kriget.
Hennes pappa var småföretagare med finmekanisk verkstad, men invalid och rullstolsbunden. Var det polio eller tuberkulos i skelettet? Jag tror det var det senare. Han sjöng, tecknade och målade – de hade talang i släkten, hans syster var poeten Elina Vaara. De tecknade serierna och sångerna han fann på blev till för lillasystern Hilppa, som var glad och utåtriktad. Mamma hade tidigt knutit sig själv inne. Hon sökte inte längre närhet, tvärtom. Närhet var det hon tålde minst. Den dörren hade stängts.
Det enda jag minns att hon nämnde om barndomen var skräcken när de sovjetiska bomberna föll över Tammerfors efter krigsutbrottet 1939. Hon var uppenbarligen hemma under krigets första skede, men senare sändes hon som så många andra finska barn till tryggheten i Sverige. Barn som ofta inte talade mer än enstaka ord svenska. Med en lapp om halsen och en liten väska packad med det nödvändigaste gjorde de en lång resa genom okända städer och landskap, omgivna av ett obegripligt språk. Mamma kom till östra Skåne, det bör ha varit någon gång under fortsättningskriget. Detta talade hon aldrig om. Inte ett ord.
Det var först långt senare som min far berättade – eller ska man säga skvallrade? De var skilda sedan årtionden. Varför han berättade vet jag inte, för detta var ju mammas hemlighet, inte hans. Mamma kom till Skåne, men det tog inte lång tid förrän man måste åka ner och hämta henne. Något så allvarligt hade skett, att man mitt under brinnande krig måste åka till Sverige och hämta hem henne. Jag förstod att det var ett övergrepp av något slag, men inte heller pappa visste säkert vad som skett. Det var som sagt inte hans hemlighet, utan hennes och den behöll hon för sig själv livet ut. Men det var nog här som mammas stora tystnad började.
I dag när krigsbarnen är gamla har historierna börjat sippra ut. Att mottagandet i broderlandet Sverige inte bara var präglat av godhet och välvilja. Att paradiset av mjölk och vetebröd också hade sina ormar.
När jag hör om ensamkommande flyktingbarn tänker jag på mamma. Det är inte samma sak, de här barnen och ungdomarna har gjort en ännu längre och farligare resa, låt vara att de är äldre och oftast inte flickor. Utan att romantisera eller sentimentalisera tänker jag på deras sårbarhet, inte som ett asylskäl i sig, utan som ett skäl till väldig varsamhet.