Mats Liljeroos: Negligerad 140-åring
Mot fonden av det sibelianska jubelårets festyra var det knappast många som noterade att kollegan och vännen Erkki Melartin fyllde 140 i februari.
Att Sibelius för ett par veckor sedan fyllde 150 kan väl inte ha undgått någon musikintresserad finländare. Mot fonden av det sibelianska jubelårets festyra var det dock knappast många som noterade att kollegan och vännen Erkki Melartin fyllde 140 den sjunde februari.
Inte minst som det gav föga genklang i konsertprogrammen. Melartin var när det begav sig relativt flitigt spelad även utanför hemlandet och hör, jämte Sibelius, till de ytterst få finländska tonsättare som dirigerat sin musik med Berlinfilharmonikerna. Nedgången började dock snart efter hans död och i dag är han betydligt mer sällan framförd än kolleger som Kuula, Palmgren och, inte minst, Madetoja.
Det är musikvetarnas och -kritikernas uppgift att grunna på vad det beror på, för även om Melartins rikhaltiga produktion förvisso är ojämn – han var en utpräglad eklektiker, som skickligt filtrerade intryck från de mest skilda håll – finns det ändå tillräckligt många toppar inom snart sagt samtliga genrer för att det skulle räcka och bli över och den sannolikaste förklaringen är den gamla vanliga: vanans makt.
Den fullständigt tvåspråkiga Melartin, som delar födelse- och dödsår med Ravel (1875–1937) och liksom Eero Järnefelt egentligen hette Erik, var en ovanligt mångsidigt begåvad och bildad person, som utanför tonsättargärningen var en mer än habil bildkonstnär och skriftställare samt därtill teosof och flitig resenär med ett särintresse för främmande kulturer.
Han var därtill en oerhört vidsynt och omtyckt pedagog – bland eleverna kan nämnas till exempel Aarre Merikanto, Väinö Raitio och Uuno Klami – och han fungerade även som rektor för Helsingfors musikinstitut, sedermera Helsingfors konservatorium och Sibelius-Akademin, mellan åren 1911 och 1936.
En på sin tid central figur i det finländska musiklivet, med andra ord, vars åtminstone relativa negligering under de senaste sju decennierna är lika beklaglig som svårförståelig. Inte minst med tanke på produktionens estetiska bredd – här finns sannerligen något för envar – och, trots allt, mestadels höga nivå.
Lilla men naggande goda Erkki Melartin-sällskapet har länge på många plan arbetat för en ökad kännedom om Melartin och hans musik och glädjande nog tycks saker och ting äntligen börja röra på sig, inte minst på skivinspelningsfronten.
John Storgårds och Leif Segerstams Ondineinspelning av bland annat violinkonserten (1999) och Ulf Söderbloms BIS-inspelning av operan Aino (2002) var härvidlag viktiga milstolpar på vägen. Ondines pionjärinspelning av de sex symfonierna med Tammerforsfilharmonikerna under Leonid Grin (1993–95) håller däremot inte måttet och det är bara att hoppas att Storgårds får grönt ljus att följa upp sina Sibelius- och Nielsenboxar för Chandos med en Melartinbox.
Ett annat skivprojekt, som förhoppningsvis kan ros i hamn inom en överskådlig framtid är ett urval av de svenskspråkiga solosångerna med Hedvig Paulig och Ilmo Ranta, medan Hannu Lintu, Soile Isokoski och RSO i dagarna spelat in tre av de skönast skimrande mästerverken: Marjatta för sopran och orkester, tondikten Traumgesicht samt sviten ur den första finländska helaftonsbaletten Den blå pärlan.
Mats Liljeroos är medlem i Erkki Melartin-sällskapets styrelse.